Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Nyare tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554 A. CONRADY, KINA.
Kina, Sung-dynastiens land; ar 1279 störtade sig dess siste ättling, en åttaårig gosse
i hafvet från den sista fotbredden af sitt rike, en liten ö vid den södra kusten, och
Kina var därmed fullständigt i barbarernas våld.
Men just detta vilda, kulturfientliga folk hade världshistoriens nyck utsett till
kulturens bärare, ja, till den ifrigaste kulturförmedlaren mellan Kina och Västerlandet.
Marco Polo som den kinesiske kejsarens, mongolen Kubilais, förtrogne rådgifvare -
det ar i några få ord ett helt kapitel världshistoria. Kan väl karaktären af denna stora
epok tydligare framhäfvas an i denna plastiska bild! I själfva verket frigaf och beskärmade
det mongoliska jätteriket - Y empire c’est la paix! - en världssamfärdsel, hvartill det icke
finnes något motstycke ens under den lysande Tång-perioden, då Harun er-raschld
i sin världsfamnande politik nästan samtidigt skickade sändebud till Karl den Store
och kejsar Teh-tsung, och som man åtminstone i fråga om förbindelser öfver land
ännu i dag icke natt upp till. Det började med diplomatiska förbindelser; man
sökte nämligen i Västerlandet hjälp mot Saracenerna hos mongolkejsarne, som
ansågos välvilligt stämda mot kristendomen. Men beskickningarne från påfven och
Ludvig den Helige följdes snart i spåren af de europeiska köpmännen. Italienarne
behärskade handeln både land- och sjövägen. Från sina faktorier vid Svarta hafvet
sände de sina karavaner till Kina, hvar och en i genomsnitt värd 20-25,000 kr., och
i fjortonde århundradet författades af Balduzzi Pegolotti en resehandbok öfver alla
de områden, som de italienska köpmännen plägade besöka, hvari han gifver de nog-
grannaste uppgifter om hela vägen ända fram till Kina, om resrouter, pris, trans-
portmedel, öfriga omkostnader, myntförhållanden, ja, till och med drickspenningar.
Venezianerna hade sina kontor i Hang-chow, och i Chuan-chow hade de genuesiska
firmorna slagit sig ned. Men båda dessa emporier och Kanton besöktes äfven i stor
utsträckning af arabiska köpmän, som härifrån bi. a. exporterade sidenatias - satin,
af det kantonesiska sze-tun eller det arabiska zaitun for Chuan-chow (?) - och som väl
äfven hade största andelen i den första exporten af Celadon-porslin till Mosambik och
Marokko. Härifrån utgick äfven den kinesiska sjöhandeln, hvilken nu liksom i sjätte
århundradet åter vågade sig ända till Röda hafvet och som därtill befordrade posten
och hade en icke obetydlig persontrafik. Enligt en uppgift från 1274 voro dess största
skepp byggda för 500-600 passagerare och dess minsta, »vindborrarne», för
åtminstone 100-200. På sa sätt skedde sålunda ett frikostigt utbyte af människo-
material mellan den dåtida världens bägge poler. Kinesiska ingeniörer, astronomer och
läkare (berömda för sin pulsdiagnos) funno anställning i Persien och Mesopotamien, och
kinesiska arbetare, särskildt fyrverkare, voro eftersökta vida omkring, medan Västerlandet
sände till Kina - utom levissimus quisque Gallorum, den lättfotade skara, som brukade
åtfölja trupperna - lombardiska läkare och persiska köpmän, och tyskar, frans-
män, polackar, böhmare, ungrare och italienare införde europeiska handtverk. Bland
dem befunno sig antagligen äfven de konstnärer, som lärde kineserna tillverka den
byzantinska cell-emaljen (émail cloisonné) och sålunda gåfvo upphof till en ny blomstrande
yrkesgren. Särskildt i den nya hufvudstaden Pe-king rådde ett folkvimmel, väl sa
brokigt som i våra dagar, och ett kulturlif, till hvilket hela världen lemnade sina
bidrag. Ty den store Kubilai gynnade fördomsfritt särskildt den västerländska
konstskickligheten. Vi finna sa t. ex. den parisiske guldsmeden Guillaume Boucher
som hans hof juvelerare, en tysk hade i uppdrag att bygga honom belägringsmaskiner,
och perser och araber förestodo det nyinrättade observatoriet, hvilket utrustats med
kopior af Kai-feng-fus ungefär 200 ar äldre instrument.
En sa nära beröring måste naturligtvis, vid sidan af en del mindre betydande
impulser, äfven hafva förmedlat viktiga och fundamentala kulturvinster till båda parterna.
Och det får väl numera betraktas som bevisadt, att araberna vid denna tid från Kina
hemtat kännedomen om krutet eller åtminstone om salpeterns explosiva kraft, en upp-
täckt, som genom att alltmer inskränka och förkorta krigen har haft en kulturell betydel-
se, hvilken icke bör underskattas. Ty liksom kineserna redan under den senare forntiden
förde krig mot demoner och autoktoner med sina crackers - friska bambustycken, som
kastades på elden – sa hafva de redan 1232 och 1252 försvarat sig med eldvapen -
däribland de s. k. »eldsprutande lansarne». Mindre lätt att konstatera men dock lika på-
tagligt ar lånet af tryckplattorna, alltså af boktryckarkonsten, hvars enorma betydelse for
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
