- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
599

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ämbetsmannastatens förfall (795—1185).

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅMBETSMANNASTATEN (645 - 1185).

599

vuxit upp, abdikerade de sedan ofta ännu i unga ar, kanske icke alltid fullkomligt fri-
villigt, for att sa i något af dessa högt ärade buddistiska kloster, som egde stora rike-
domar och äfven hade politiskt inflytande, framlefva ett lif, mera öfverensstämmande
med deras personliga läggning och ingalunda mindre fattigt på världsliga intriger. Att
det lyckades Fujiwara-familjen att undantränga kejsaren från den verkliga makten, blir
lättare att förstå, då man

ännu mycket okunniga folk-
massan. Den äregiriga Fu-
jiwara-ätten, ur hvilken äf-
ven många berömda lärde
och konstnärer framgått
sträfvade framför allt efter
attbehärska maktens admi-
nistrativa sida. Däremot be-
fattade den sig icke själf
med det militära försvaret
af riket vid de allt farli-
gare och allt talrikare upp-
rorsförsöken af maktlystna
adelshöfdingar och af klo-
ster med legotrupper till sitt
förfogande ej heller vid de
stundom mycket allvarliga
striderna mot de rebelliska
Ainu-stammarnei norra de-
len af hufvudön eller vid de
fientliga infall, stundom
med utgångspunkt från
själfva Korea, af hvilka Ja-
pans västkust flere gånger
hemsöktes. De öfverlemna-
de denna hårdare men icke
mindre viktiga uppgift till af
dem utnämnda fältherrar,
hvilka framgingo ur gods-
egareklassen i de »yttre»
provinserna, som i de vilda
gränsstriderna bevarat eller
förvärfvat krigisk duglig-
het och krigsmannaseder
fjärran från det förfinade
hoflifvet. Särskildt beröm-
da för sina krigiska brag-

Minamoto Yorimasa (1106- j!r fro tven,nf ***.?. s.?m
-HOA\ v härstamma frän kejserliga

1180). Kakemono (»hängtafla») af Mat- . . , . . J, 0°

subara Hiroshige (omkr. 1700). i vicomte prinsar i det nionde ar-
Fukuokas ego. i’r Kokka 1897, N:r 91. hundradet, nämligen Taira-

(eller Hei-)släkten och Mi-
namoto- (eller Gen, Genji-)ätten, hvilka båda på denna väg uppnådde högt anseende
och en ärftlig maktställning. Samtidigt började de väpnade följen, med hvilka de stora jord-
egarne omgåfvo sig, att utvecklas till ett yrkesmässigt krigarstånd, i likhet med ministeria-
lerna under den europeiska medeltiden. Den shöyen-jord, som tillhörde de stora adels-
familjerna och var förenad med en viss immunitet, lär redan omkr. ar 1100 hafva omfattat
nio tiondedelar af all jordegendom, och i slutet af detta århundrade innehade Taira-släkten
ensam ungefär hälften däraf. De militära maktegande kommo naturligtvis blott alltför
snart till insikt om sin makt. Den bestående ordningen började vackla, de stora godsher-
rarne krigade mot hvarandra, och öfverallt härskade näfrätten. Fujiwara-ättens inflytande

betänker att den s. k. kvam-
paku eller sesshö mestadels
var härskarens morfader,
morbroder eller svärfader.
Ofta var väl äfven kejsaren
själf fullkomligt nöjd med
att få öfverlemna regerings-
bördan åt den afgjordt
bättre förberedde och där-
till med honom nära besläk-
tade kanslern, för att vara
dess mera fri att intressera
sig för buddistiska böner
och konstverk eller för
det yppiga hoflifvets fröj-
der. Djupast sedt ar äfven
detta blott ett uttryck for
den i Japans historia stän-
digt återkommande förete-
elsen, att den verkliga här-
skarmakten faktiskt icke
utöfvas af innehafvaren af
kejsartiteln utan i hans
namn af någon annan per-
son, såsom t. ex. redan un-
der uji-tiden varit fallet
med de s. k. ö-omi och
ö-muraji samt under Taik-
wa-reformens tid med tron-
följaren, den senare kejsar
Tenji.

Men liksom kejsarne
själf va, kunde slutligen icke
heller Fujiwara-ätten undgå
det demoraliserande infly-
tandet af det förvekligade
och yppiga hoflifvet,hvilket
för öfrigt stod i en påfallan-
de motsats till förhållan-
dena bland den af hungers-
nöd och pest utarmade och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:08:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/3/0621.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free