Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
och rikens, pröfvas och förbättras, vare sig genom formlig lagstiftning och rättskip-
ning å kyrkans vägnar eller med ledning af kyrkliga förmaningar och de teologiska
läror, som uppställdes om de mänskliga samhällenas väsen och sunda utveckling.
Detsamma gällde om konungars och rikens inbördes förhållanden. Hvad som nu
kallas »folkrätt» var under medeltiden inre kyrklig rätt, med all den sanktion, som
en sådan kunde ega, I själfva verket står den moderna folkrättens utbildning i
historiskt sammanhang med denna kyrkliga medeltidsrätt, som icke bortföll, men
måste få en annan karaktär, i samma mån som kyrkans obetingade suveränitet icke
längre och öfverallt erkändes.
Af hvilken makt inom kyrkan denna dess suveränitet, dess summa potestas, i
sista hand skulle utöfvas, - det var medeltidens universella statsproblem, som små-
ningom formulerades med allt större skärpa och till sist utmynnade i världsstatens
sprängning och det nyare västerländska statssystemets uppkomst. Medeltidens tros-
nit och tankelif behärskades af en aJdrig hvilande sträfvan till dogmatiskt fulländad
enhet. Långt innan det kunde vara tal om ett verkligen fast och tillräckligt makt-
underlag för de högsta rättsanspråken, kände man det oafvisliga behofvet af deras
motsägelselösa sammanfattande i en enda ledande grundtanke. Ur denna tanke,
häfdad med klar och bindande öfvertygelsekraft, skulle, antogs det, den lefvande
makten framgå såsom ur sin källa, med alla sina utgreningar inom hela det kristna
samfundslifvet. Däri bestod den högtflygande idealism, som, ifall man vill rätt för-
stå medeltidens väldiga kriser, aldrig får misskännas såsom blott och bart omhöljet
för en rent köttslig intressekamp.
Kristenheten egde, alltifrån Konstantin, två öfverhufvud: kejsaren och påfven. Men
hvilkendera var högst? Det låg i sakens natur, i den logiska tankekedjans väsen,
såframt man öfver hufvud ställde sig på medeltidsdogmatikens grund, att segerpriset
omsider skulle hemfalla till påfven, som stod kyrkans andliga och gudomliga upp-
hof närmast, och hvars myndighet utgjorde krönet å den systematiskt utvecklade
hierarkiens hela ämbetsbyggnad. Därför var det ej allenast en yttring af personligt
öfvermod, när i början af det fjortonde århundradet Bonifacius VIII förklarade sig
innehafva den högsta makten öfver hela kristenheten, ja, öfver hela mänskligheten,
»alla skapade varelser», för såvidt som det ju var deras bestämmelse att böja sig
för Kristus och den han insatt till sin ställföreträdare på jorden.
Likväl gaf detta öfversvinneliga rättsanspråk signalen till en ny omhvälfning, som
förberedde ett tidehvarf af helt annat skaplynne än den skolastiska dogmatikens.
Denna åskådnings yttersta konsekvenser voro nu dragna och från den heliga stolen
förkunnade till alla troendes efterlefnad. De kunde knappast med framgång bestridas
inom den tankevärld, som de tillhörde. Men makter funnos, som, ehuru fostrade i
kyrkans sköte och uppvuxna under hennes hägn, trots allt icke ville obetingadt öfver-
lemna sig åt den teokratiska logikens herravälde. De måste då ställa sig på en
annan ståndpunkt än den inom kyrkan häfdvunna, tillgripa andra hjälpmedel än
dem, som den rådande kyrkoläran kunde anvisa. Ty utan att stödja sig på sådana
åskådningar, som med godt samvete kunde häfdas såsom öfverensstämmande med
kristendomen och dess inneboende förnuftslagar, var äfven den djärfvaste maktpolitik
under medeltiden i längden utsiktslös. Så mycket hade de västerländska folkens
långvariga uppfostran under den kyrkliga kulturen uträttat, att inga större omhvälf-
ningar kunde förberedas och genomföras utan motsvarande teorier, som återspeglade
och legitimerade deras syftemål.
Ett nytt uppslag var dessutom gifvet redan i och med den formulering, som.
påfvens anspråk på allenaväldet öfver kristenheten hade fått i sin senaste utprägling
Hvarifrån var denna formel om samma potestas i själfva verket ytterst hemtad? Det
var ju den romerske kejsarens egen majestas, det antika uttrycket för hans »suve-
ränitet», som påfven i kraft af sin seger öfver Stauferna hade tillegnat sig och inför-
lifvat med sin från apostlafursten och Kristus själf härledda helighetsglans. Var det
påfliga öfverväldet en frukt af den teologiska spekulationens samarbete med de organisa-
toriska krafternas enhetsintressen, så utgjorde dock dess beteckning ett lån från den så
länge bekämpade kejsarrätten. Men denna rätt hade sitt eget själfständiga ursprung,
hvartill påfvens motståndare, likaledes med vetenskapens understöd, kunde vädja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
