Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
Bland alla de makter, som i anslutning till hierarkien vunnit stadga och utvidg-
ning, var det franska konungadömet den starkaste och den klarast själfmedvetna.
Biskoparne hade förhjälpt Capetingerna till Karl den Stores och Chlodwigs krona, som
fallit i vanhäfd under den feodala uppstudsighetens tryck, och detta förbund hade"
ådagalagt sin fortsatta betydelse jämsides med de splittrade länens samlande till ett
helgjutet och mäktigt rike. Till gengäld hade de franska konungarne på många-
handa sätt bevisat sin personliga fromhet, sin korstågsifver och sin nitälskan för
kätteriernas utrotande, sin villighet att skydda påfven mot kejserliga öfvergrepp, och
slutligen hade i den helige Ludvig det världsliga och det andliga fursteidealet nått
sin gemensamma fulländning. Om någonsin och någonstädes en varaktig harmoni
emellan lekmannastyrelse och klerikalt inflytande kunde synas garanterad, så måste
det väl vara under den allra kristligaste konungens spira.
Men det fanns en orm äfven i detta kyrkliga paradis. Just den kraftiga och rika
utbildning, som hade kommit det franska konungadömets regeringsskick till godo
efter den biskopliga och den påfliga förvaltningens mönster, hade också framkallat
behof af nya skolade arbetskrafter med andra förutsättningar än de klerikala. Sådana
krafter stodo till buds ibland kejsarrättens, den romerska rättens alumner, som efter
hand under studiet af sina särskilda och såsom fullt autentiska befunna lagböcker
hade emanciperat sig från den kanoniska rattens läromästare och deras i omedelbart
samband med hierarkien utvecklade doktriner. Dessa »legister» hade visserligen
snart, icke minst såsom de staufiska kejsarnes rådgifvare, ådragit sig den heliga
stolens misstankar, och äfven vid universiteten hade deras studier rönt upprepade
gensagor i form af varnande påfvebref. Men det dröjde länge nog, innan de i den
franske konungens tjenst sträckte sina anspråk längre än till en blygsam och under-
ordnad verksamhet, och sålunda blef Paris, hvars fakulteter och kollegier för hela
kristenheten togo den sk*olastiska teologien i sin omvårdnad, tillika ett hem för den
romerska rättens målsmän i det kungliga kansliet.
Det kunde icke väcka förtörnelse i Rom, att de franska legisterna bistodo sin
konung i hans sträfvan att häfda sitt fulla oberoende af kejsardömet, att de till-
skrefvo hans krona samma höga värdighet och myndighet, som Justinianus och
andra fornkristna lagstiftare hade åberopat för sin egen. För såvidt som dessa teorier
begagnades endast för att försvaga det kejserliga motståndet mot påfvemakten, för
att befästa och stärka konungens herradöme öfver sina världsliga vasaller och ämbets-
män, var från teokratisk synpunkt egentligen ingenting att däremot invända. Men
när konungen i kraft af den rätt, som tillkom honom såsom kejsarens vederlike,
ville för sina världsliga behof utkräfva bistånd af sitt rikes alla biskopar och andra
klerker utan hänsyn till den af påfven representerade allmänneliga kyrkans protester,
då förgrep han sig såväl på kyrkans helgade enhet som på den helige faderns befogen-
het att tala och handla ,å hennes vägnar. När han så i sitt öfvermod bestred påfvens
förkunnelse af sin universella maktfullkomlighet, då var konflikten klar och obotlig.
Att det var legisterna, som med sina gudlösa läror stodo bakom den franske
konungen, med eller utan hans fulla personliga vetskap och uppsåt, det.röjdes inför
hela världen i det förödmjukande våldsdåd, som drabbade den hemsökte påfven.
Det var ett revolutionärt uppträde, som betydde mycket mera än andra liknande
tilldragelser i påfvedömets och kyrkans stormiga häfder. Därmed sattes å ena sidan
prägeln på den förbittrade kampen emellan världslig och klerikal ämbetsorganisa-
tion eller »byråkrati», en kamp, som ända intill nyaste tider karakteriserar Frank-
rikes politiska utveckling. Men å andra sidan inleddes därmed den ännu mera om-
fattande kampen om suveräniteten, den universella eller den partikulära, inom hela
Europas statsvärld
I själfva verket var ännu ingenting afgjordt i och genom denna konflikt, Påfvens
nederlag var rent personligt. Det var ej ens ett martyrskap, om det också i sina
följder torde hafva kostat den bräcklige åldringen lifvet. Men själfva den egentligen
betydelsefulla tvistefrågan sköts tills vidare undan, eftersom det lämpade sig bäst för
den franska politiken att kort efteråt begagna sig af påfvedömet för sina egna makt-
syften utan att bekämpa dess formella rättsanspråk. Dess förflyttning till Avignon
betecknar likväl äfven dessförutan ett nytt skede i den stora europeiska krisen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
