Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Det västerländska statssystemets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
Påfvedömet hade ingalunda därmed uppgifvit sina en gång förkunnade stolta
anspråk, som tvärtom upprepades och utvecklades med allt större eftertryck af de
kanonistiska rättslärarne i dess tjenst. Dess beroende af det franska konungadömet
visade sig i längden ej så farligt och tryckande, som det i början hade förefallit. Så
stark var ännu ej den världsliga förvaltningen ens i tidens högst utvecklade former,
att den heliga stolen, hvars myndighet stödde sig på den öfver hela Europa utgre-
nade hierarkien, kunde behandlas såsom ett simpelt verktyg i ett lekmannakanslis
händer. Emot de franska påtryckningarne kunde äfven från Avignon, med de kyrk-
liga förbindelsernas utvägar, verksamma hinder resas och understöd sökas i främ-
mande land. Dessutom indrogs snart den franska kronan i en olycksdiger kamp
med den engelska om sin egen tillvaro inom sina redan vunna maktgränser och
sjönk i följd däraf, åtminstone för en tid, tillbaka till en lägre organisatorisk gestalt-
ning, som ånyo nödgades mäta sig med feodalismens återväckta söndringskrafter.
Under all denna förvirring, som sträckte sina verkningar vida omkring i kristen-
heten, förblef dock den romerska kurian, kyrkans centrala administration, till och
med i sin skilsmässa från apostlagrafvarnes vigda omhägnad den af öfverskyggande
traditioner och egen samfundskänsla tryggade korporation, som mer än någon annan
förmådde göra sig gällande med den öfverlägsna erfarenhetens och klokhetens makt.
Hvad påfvarne själfva såsom ledande personligheter måhända förlorat i sin begabbade
»babyloniska fångenskap», det ersattes rikligen, trots alla beskyllningar och skan-
daler, af det anonyma system, hvars skickligt beräknade inflytande inga mänskliga
skröpligheter ännu på länge räckte till att väsentligen rubba.
Emellertid växte på många håll en ny opposition fram emot denna makt, som
fasthöll alla sina ideala anspråk och ständigt åberopade kyrkans behof, men allt
tydligare gjorde sin egen organisation och dess underhåll i öfverflöd till hufvudsyftet
för sin verksamhet. Men äfven oppositionen ville ingalunda bryta med kyrkan själf,
utan sökte så mycket ifrigare rättfärdiga sig med stöd af kyrkans egna sanningskraf
och rättsnormer, sådana dessa månde te sig inför en grundligare tolkning. Då det
gällde att ingripa mot den högsta kyrkostyrelsens missbruk och förfäkta de rättig-
heter, som tillkommo kyrkans öfriga medlemmar, blef det nödvändigt att utan
kränkande af kyrkans enhet uppställa andra läror än de vid påfvehofvet tills vidare
gillade och vedertagna. Det var icke fråga om något affall från kyrkans grund-
läggande och sammanhållande dogmer, utan om en riktigare uppfattning och tillämp-
ning af deras innebörd. Man ville vederlägga och öfvertyga, om än å ömse sidor
kättarfördömelsen, hvarifrån ej ens påfven själf ansågs obetingadt fritagen, sväfvade
i bakgrunden såsom det yttersta försvarsvapnet emot den hårdnackade förnekaren
af hvarje oundgänglig och bevisad sanning. Därför formade sig den praktiska parti-
striden såsom tillika en fortgående disputation emellan olika teologiska och filo-
sofiska skolor, emellan »realister» och »nominalister», emellan dominikaner och
franciskaner eller emellan skilda riktningar inom samma orden, emellan kanonister
och legister eller emellan olika kommentatorer af samma corpus jaris. Det mo-
derna Europas offentliga diskussion af statsrättsliga och folkrättsliga spörsmål står
alltjämt i stor tacksamhetsskuld till dessa medeltida föregångare, som för sina prin-
cipiella utredningar förstodo att begagna sig af den ännu ej splittrade kyrkans vid-
sträckta lärofrihet.
Huru långt man kunde gå i sin radikalism, utan att vedervåga någon allvarligare
påföljd, visas bl. a. af den teori, sorn framställdes af legisten Marsilius i kejsarens
tjenst om all såväl andlig som världslig styrelsemakts härledning från samtliga krist-
trogne såsom arftagare af det romerska folkets åt kejsaren anförtrodda suveränitet,
af Wyclifs lära om allt slags herradömes och därmed förknippade förmåners rätts-
liga beroende af innehafvarens evangeliska dygder. Sådana satser härstammade från
djärfva kombinationer af skolastiska begrepp med hvad som troddes vara »naturlig»,
ehuru visserligen af Gud instiftad rätt, men som i verkligheten var hemtadt från
antikens tänkare och jurister. För framtiden betydde det mycket, att dylika om-
störtande principer blifvit förkunnade, ty de sipprade småningom, på oberäkneliga
vägar, igenom till allt vidare kretsar, återupptogos mer eller mindre omgestaltade af
långt senare agitatorer, som knappast visste någonting om deras ursprung, och hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
