Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.5. Kolonialväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig för deras anspråk, för deras maktbegär, hvilket under hela medeltiden riktat sig
på förvärfvandet af jordegendom. Missionen uppblomstrade i Amerika. Jesuitstaten
Paraguay utgör ett talande bevis på de andliga ordnarnes förmåga. Ett visst mått
af materiellt välstånd hos invånarne neutraliserades af deras fullständiga brist på
själfständighet. Hvarje egen impuls blef undertryckt. Andlig död är ännu i dag
dessa områdens lott.
Redan tidigt utvecklade sig i Västindien och Nya Spanien fiendskap mellan statsämbetsmännen och officerarne, mellan civile och militärer. Ämbetsmännen valdes af
princip icke ur den kreolska befolkningen, ur nybyggarfamiljerna, hvilka här under
tidens lopp uppstått, utan skickades samt och synnerligen öfver från moderlandet.
Därför kände de icke de verkliga förhållandena och koloniernas behof, men lade
framför allt an på att visa kreolerna sin makt. Men en kolonialutveckling utan själfstyrelse är i längden otänkbar. Förmyndarväsendet dödade hos den inhemska befolkningen sinnet för det gemensamma bästa. Hvar och en tänkte blott på sig och sin
egen fördel. Det var intet tal om att genomföra några demokratiska reformer. Det
uppstod ingen medelklass; inom kort fanns det blott rike och slafvar. Den, för hvilken
det lyckades någorlunda väl, ansträngde sig att spela señor. Kyrkor och kloster sköto
som svampar ur jorden och bemäktigade sig jättestora områden, hvilkas invånare
behandlades som slafvar. År 1640 öfverlemnade staden Mexiko en böneskrift till
den spanske konungen, hvari den begärde, att intet jordområde vidare skulle bort-
skänkas till därvarande andliga samfund, enär i annat fall ingen jord skulle kunna
förvärfvas för privat räkning. Kyrkogodsen härute har man uppskattat till inemot
80 % af hela jorden. Främlingars rätt att slå sig ned och uppehålla sig i landet
inskränktes det mesta möjliga; man ville allra helst hålla kätteriets pestsmitta på
afstånd.
Staden Sevilla, dit den indiska förvaltningen var förlagd, egde nästan monopol
på handeln med kolonierna. Dess manliga invånare begåfvo sig ofta i sådant antal
ut på hafvet, att staden på utländska resande gjorde intryck att vara bebodd af
endast kvinnor. Handelssällskapens vinst var mycket stor, – i genomsnitt förtjenade
man 100 å 300 %, men genom hvilka medel! I stället för att vinna nya afsättningsorter i Europa inskränkte man införseln för att hålla prisen uppe och gjorde endast
en Amerikaresa om året. På så sätt kunde den transatlantiska handeln aldrig få
någon lyftning. Under sin högsta blomstringstid skall den icke hafva uppgått till mer
än 27,500 ton pr år. Koloniernas utsugning och smuggleri i stor skala utgjorde
kräftskador för den spanska sjöhandeln.
Ett annat ondt var slafhandeln. Denna berodde på lättjan, grymheten och girigheten hos spanjorerna, hvilka så snabbt förödde den inhemska befolkningen, att
tillförseln af främmande arbetskrafter redan från 1510 blef en inbringande affär. I
början bedrefvo slafjägarne sina våldsdåd på de små Antillerna och på Floridas
kuster; därpå utsträckte de sin verksamhet till Sydamerikas nordkust, ja ännu längre.
För att förebygga den inhemska befolkningens utrotande måste statsmakten inskrida
utan att likväl åstadkomma något nämnvärdt resultat. Långt mera betydande än
handeln med indianer blef negerslafhandeln. Den ledde sitt ursprung från det portugisiska kolonialområdet, hvarest införseln af negrer påbörjades redan 1460 från
Guinea. Större omfattning erhöll den sedermera, när Las Casas på grund af humanitära skäl lyckades genomdrifva ett förbud mot användande af infödda arbetare i
de spanska kolonierna (1517). Det var i synnerhet genueserna, som slogo under
sig den nya förvärfsgrenen; spanjorerna togo nästan alls icke del i den skamliga
handeln. Men engelsmännen funno den däremot inom kort så inbringande, att de läto
de europeiska makterna i freden i Utrecht 1713 uttryckligen bekräfta deras rätt att drifva handel med slafvar. Mången engelsk patricierfamilj, hvilken gärna framträder som
ett mönster för förnäma tänkesätt och upphöjd vandel, har för grunden till sin förmögenhet att tacka de för dess räkning företagna människojakterna och omsättningen
af den svarta varan.
Det förnämsta föremålet för exploateringen i de spanska kolonierna var och förblef de ädla metallerna. Dem framför allt gällde konkvistadorernas tåg, för deras
skull utstod man de förskräckligaste faror till lands och sjöss. Inom kort tid lade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
