Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.5. Kolonialväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också kronan sin hand på denna del af produktionen och förklarade den för kungligt monopol. Guldproduktionen blef emellertid ej så stor, som man i sina högtspända förväntningar hade hoppats, och aftynade snart alldeles. Utomordentligt
gifvande visade sig däremot silfverbergverken vara, i synnerhet Potosis grufvor. Man
kan endast på ett ungefär angifva, huru mycket silfver som strömmat till Europa
under 1500-talet. En tysk nationalekonom uppskattar storleken af den amerikanska
vinsten af ädla metaller mellan 1521–1560 till öfver 75 millioner mark i våra dagars
mynt. Spanska lärde förklara detta för öfverdrifvet och beräkna kronans inkomster
under tiden från 1509–1555 till ej mer än 17 till 18 millioner mark. I hvarje fall
har Spanien skördat blott ringa välsignelse däraf, ty penningarne anslogos till största
delen till militära och ej till produktiva ändamål: utvecklingen af de ekonomiska
hjälpkällorna. Det blef raka motsatsen. De anstalter, som araberna en gång vidtagit för att upphjälpa landthushållningen i Spanien, fingo alltmer förfalla, och kavaljersståndet gjorde sig bredt på bekostnad af den gamla goda bondeklassen, såsom
Lope de Vega skildrat det i »Alkalden från Zalamea». Lika litet förmådde det
spanska moderlandet utveckla någon själfständig industri. Hela det sätt, hvarpå
importen af ädla metaller sköttes, var så förfeladt som möjligt. En gång om året
anlände silfverflottorna: då uppstod för ett ögonblick en väldig rörelse, hvar och en
sökte draga vinst af den begärliga frakten, penningarne runno bort, och under resten
af året låg det ekonomiska lifvet nere i förväntan på nästa expeditions ankomst.
Det utländska guldet och silfret har öfver hufvud taget medfört fördärfliga följder. I Spanien stego prisen oerhördt och höllo sig uppe på sin höjd, då det amerikanska silfret för länge sedan var slut. I stället för öfverflöd inträdde stagnation i
köpenskapen, tillbakagång af handeln och fattigdom. Långt in i mellersta Europa
gjorde sig följderna af denna omvälfning på penningmarknaden gällande. Också i
Tyskland stego prisen, till följd af silfrets värdeförsämring, snabbare än lönerna.
Köpmän och handtverkare fingo naturligtvis vidkännas kostnaderna för den ekonomiska kampen. De stora riksstäderna i Sydtyskland, som förlorat transitohandeln,
miste småningom sitt välstånd. Till och med i de tyska bondekrigen, i dessa betrycktes lidanden, hvilkas spannmålsförsäljning ej räckte till att betala arrendet till
godsegaren, förnams ett genljud af de omhvälfningar, som konkvistadorerna frambesvurit. Men de nya, uppåtsträfvande folken, holländarne och engelsmännen, byggde
snabbseglande, lätta, för rof och öfverfall lämpade fartyg, med hvilka de på öppna
hafvet angrepo den spanska armadans klumpiga, oformliga kolosser och plundrade
dem på deras dyrbara laddningar, hvilka de förde med sig till sina längre norrut
belägna hemland, där de tjenade till att öppna nationella hjälpkällor.
Man kan på följande sätt sammanfatta det spanska kolonialväsendets historia.
Trots besittningen af Mexikos och Perus omätliga skatter hafva Spanien och dess kolonier förödts och förfallit. I stället för att man bort ekonomisera, ömsesidigt gagna
och stödja hvarandra, plundrade och utsög moderlandet sina kolonier; det var en
röfvarpolitik, satt i system. Arbetets välsignelse fattades, och denna brist lände till
förbannelse. Invandrarne sammansmälte icke med infödingarne utan bildade ett
högmodigt, förvärfslystet härskarstånd, som förtryckte och förkväfde de öfriga samhällsklasserna. Öfverallt tvång, misstroende, förmyndarskap och onatur: ingenting,
hvarken handel, industri eller åkerbruk, förmådde uppblomstra. Förgäfves styrde
årligen silfverflottan till hemlandet: den bragte penningar men ingen lycka med
sig. Penningarne förslösades, prisen stego, folket vandes af med att arbeta. Sådde
spanjorerna förakt, så skördade de hat. Till sist reste sig kolonierna i hundraårig
vrede mot sina plågoandar och slogo det påtvungna oket i stycken. Men hvar och
en koloni var sitt moderlands äkta dotter, alltför angripen af sjukdomsfrön för att
kunna bilda en kärnfrisk statskropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
