Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.9. England blir världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 J. VON PFLUGK-BARTTUNG, UPPTÄCKTS- OCH KOLONIALHISTOHIA.
tandet med dem, i synnerhet sedan 1672 ett engelsk-afrikanskt kompani uppstått,
hvilket uppbyggde en hel rad af fort, hviika likväl väsentligen bildade endast stöd-
jepunkter för handeln utan att åtföljas af något större landområde. På samma sätt
stodo förhållandena på Slafkusten. I slafhandelns centrum, i Whydah, fanns det en
portugisisk, en engelsk och en fransk koloni. På Elfenbenskusten intogo engelsmän-
nen 1664 ett kurländskt fort: dessutom innehade de ett faktori vid Sierra-Leone-flo-
dens mynning. Det sjuåriga krigets utländska förvecklingar spelade Senegal väsentli-
gen öfver i engelsk ego; likväl hade under tiden dess handel betydligt gått tillbaka. Som
en ständig station på hemresan från Indien tjenade från 1633 den lilla ön St. Helena.
Den växlade egare, tills den 1651 blef en varaktig engelsk besittning. Ännu viktigare
som station visade sig Goda Hopps-udden vara. Som sådan togs den först i anpsråk
af portugiserna, från 1605 af engelsmännen och från 1616 af holländarne. Inseende
dess betydande vikt, hissade 1620 två engelska kaptener den britiska flaggan i Taffel-
viken men fingo intet understöd, hvarför holländarne kunde taga trakten i besittning.
När därpå engelsmännen ryckte till sig herraväldet öfver Indien, fick Afrika ökadt
värde för dem. Likväl förvärfvade de först 1806 slutgiltigt Kaplandet.
Liksom för alla européer utgjorde Antillerna äfven för engelsmännen en stor lockelse.
Denna ögrupp ansågs i början af 1600-talet i hufvudsak såsom spansk besittning, tills
bukaniererna och flibustiererna djupt undergräfde eganderätten och i följd häraf
engelsmän och fransmän begynle slå sig ned här. Först gjorde Thomas Warner
början härtill på St. Christophe; i hans spår följde en fransk-normandisk ädling,
som bosatte sig på samma ö. Båda erhöllo understöd från hemlandet; ett franskt
och ett engelskt sällskap uppstodo, hviika tillerkändes alla Antillerna. I början delade
de väldet öfver St. Christophe i fred med hvarandra, men öfverföllos och fördrefvos
af spanjorerna. En del af de engelska flyktingarne återvände dit, erhöllo förstärkning
och utbredde sig öfver Barbuda, Nevis, Antigua och Monserrat. Ett annat kolonisa-
tiojis-område utgjorde Barbados, hvars befolkning utrotats af spanska slafjägare och som
1625 intagits af engelsmännen. Ön utvecklade sig till följd af en ordnad författning
och genom sockerrörsodling så snabbt, att den 1643 räknade redan 18,600 hvite. Ifrån
Barbados eröfrades öarne Tortuga vid Venezuelas norra kust och Providence, Ett tredje
maktcentrum utgjorde ön Tabago, af Thomas Warner likaledes koloniserad alltsedan
1626. Konung Jakob I gaf ön åt hertig Fredrik af Kurland, som under engelskt protektorat
på densamma upprättade ett själfständigt herravälde och dref en vidsträckt handel, i
synnerhet med »svart vara», i hvilket syfte han på Elfenbenskusten uppbyggde ett eget fort.
År 1655 inträffade en förändring i besittningsförhållandena i Västindien. Då
afsände Cromwell mot spanjorerna en flotta till Stora Antillerna. Haiti stod icke till
att eröfra, men det härliga Jamaika föll och har sedan förblifvit en engelsk koloni.
Ön blef viktig som plantageland och som medelpunkt för den engelska smyghandeln.
Nya besittningar blefvo vidare Anguilla (1650) och norra Jungfru-öarne (1672).
Likväl misslyckades engelmännens försök att fatta fast fot på Bahama-öarne. Engels-
männens viktigaste Antiller-öar voro och förblefvo Jamaika och Barbados, hvartill
1797 ytterligare kom Trinidad.
Hufvudsakligen från Jamaika begåfvo sig äfventyrare till Mosquito-kusten och
lade grunden till kolonien Britiska Honduras eller Belize, hvilken visserligen först
betydligt senare officiellt erkändes. Den dref en inkomstbringande handel med ma-
hogny. Då den folktomma kusten föreföll vara tämligen värdelös, läto spanjorerna
detta passera; däremot satte de sina yttersta maktmedel i rörelse, när mot slutet af
1690-talet några skottar, mot engelsmännens vilja, försökte grunda en koloni på näset
vid Darien med Fort New-Edinburgh. I början gick den framåt men blef snart ett
byte för det feberalstrande klimatet och spanjorernas oupphörliga angrepp.
Den sydamerikanska provinsen Guayana har haft en om växlande kolonisationshistoria.
Walter Raleigh, som besökt den, skildrade den som det härliga El Dorado. Så uppen-
barade sig holländarne och engelsmännen där och anlade kolonier. Men en varaktig
kolonisation begynte först 1625, alltså tämligen samtidigt med den västindiska. Då
var det holländarnes tur, hviika grundade Essequibo och Berbice och gjorde anspråk
på hela Guayana. Inom kort kommo engelsmännen och slogo sig ned i Paramaribo,
och fransmännen, hviika satte sig fast i Sinnamarie, Cayenne och på andra platser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
