Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Västerländsk kultur och medeltida världsåskådning. Dante.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
K. BRANDI, RENASSANSEN.
Riddarväsendet utbildade sina nya lefnadsformer för ära och dyrkan, och medan
det ännu såg ut att tappa bort sig i en yttre formlek, afslöjade det människohjärtats
lätta känslostämningar i kvinnokärlekens poesi. Det är redan ett nytt och betydelse-
fullt drag, att dessa förflyktigande känslor pocka på uttryck. De ridderliga trubadurernas
vackra maner hafva betvungit den barbariska sinnligheten, och trubadurpoesien har under
den ridderliga kärlekstjenstens små bagateller aflyssnat själen dess första hem-
ligheter. »Gay saber», den glada konsten, inneslöt en rikedom af upptäckter. Man
får icke länge forska efter dessa hyllningars mål; liksom äfven poesien lekte med
det upplefvades spegelglans, så trängde ännu alltjämt ur de monotona känslorna äkta
värme i de konventionella formerna.
Liksom nu prästerskapet öfverallt hemtade kunskap från Frankrike, så tog
Västerlandets adel från fransmännen riddarlifvet och dess poesi. Trubadurerna genom-
ströfvade världen och utdelade frikostigt sina gåfvor; vid små italienska markgrefvars
och herrars hof slogo de sig ofta ned för många år. Deras vänner och gynnare
sökte lära sig deras glada konst, och man fick upplefva skådespelet, att Lombardiets
italienare sjöngo på provencalsk dialekt. Äfven på Fredrik II:s Sicilien önskade man
vinna denna ridderskapets prydnad, och blott emedan skillnaden mellan dialekterna
var för stor, försökte man sig här till en början med folkspråket, likväl för öfrigt
på samma sätt och i samma form som provencalerna. Sedermera gjorde toskanerna
detsamma, och när medeltidens andra skede med sin helige konung Ludvig, den
siste korsfararen, gick till ända (1270), då talade man redan i Toskana om mer än
en skald på folkspråket af betydelse.
Det var det besuttna riddarståndets sista tid i Toskanas städer. Dess mera högljudt
och befallande betedde den sig. För länge sedan hade det flitiga borgarståndet med
de föraktades skicklighet spelat handeln rundtorn halfva världen öfver i sina händer,
medan dess städer ännu genljödo af de fruktansvärdaste fejder. Dessa städer voro
omgärdade med kastell, ungefär som i våra dagar ännu endast San Gimignano, och
trångboddheten kom passionerna att rasa ut i första hettan. De blodigaste och mest
afskyvärda scener utspelades i det upprörda folkets åsyn, hvilket utgjorde kören i
dessa tragedier.
Därtill kom fiendskapen städerna emellan, hvilka icke längre hejdades af någon
högre makt, de stores oerhörda hänsynslöshet gentemot de små, som höllo på sin
rätt. Man belägrade, plundrade och uppbrände hela städer eller stadskvarter, hvarvid äf-
ven ett oräkneligt antal oskyldiga blefvo lidande. Då stego ur folkets djup, ur de
smås förtviflan längtansfulla rop om fred och tungt vägande anklagelser.
I slutet af 1100-talet hade en cistercienser-abbot i Kalabrien, Joachim af Floris
nära Cosenza, som förmodligen äfven hade anknytningspunkter med den grekiska
traditionen från själfständigt tänkande eremiter, på apokalyptiskt språk förkunnat de
smås evangelium och samtidigt påyrkat trons renhet gentemot judar och kättare.
När nu spanjoren Dominicus (f 1221) framträdde från andra ändan af Västerlandet,
där man också tvistade, nämligen med saracenerna, fann han jordmånen beredd. Och i
icke mindre grad gäller detta om Franciscus af Assisi (f 1226), som predikade fattig-
domens evangelium och i varma kärleksord, hvilka hans fullkomliga själfuppoffring ingaf
honom, manade sina oräkneliga åhörare att omfatta samma kärlek och försakelse.
Inom kort blefvo de vältaliga franciskanerna och dominikanerna folkets förespråkare.
Deras stora ord Misericordia (barmhärtighet) och Pace (frid) väckte sjudande harm
och förkrosselse. Andlöst lyssnar folket på de män, hos hvilka deras egna känslor
förtätas till en dylik kraft. Det lyssnar till orden om köttets och maktens förgänglighet,
om dödens makt, om våldsverkares och tyranners fruktansvärda helvetesstraff. I
verklighetens nöd och fara låta de gärna för sig upprullas de älskliga bilderna af
eremiterna, som lefva i frid, ryckta undan världens ondska.
Men livar dag kan gifva ny anledning till kamp och strid. Ännu äro städernas för-
fattningar ingalunda ordnade, ännu råder oinskränkt täflan om makten, och bakom de
enskilda individerna stå släkt och vänner,. Ännu alltjämt förmärkas dyningarne efter
de stora striderna mellan kejsarmakt och påfvevälde. Med ständigt ny lösen, växlande
efter lokala och personliga förhållanden, stå guelfernas och ghibellinernas partieri har-
nesk mot hvarandra. Guelfernas hufvudkvarter är det toskanska Florens. Dess ledare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
