Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Hofvens och borgarnes kultur. Nationellt konstspråk och lärd humanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
K. BRANDI, RENASSANSEN.
prakt och glans, och de mest talande monumenten af detta »glänsande vasallhof»
äro i själfva verket de prunkande konungagrafvarne »med deras öfverflöd af ståtliga figu-
rer, deras harneskklädda riddare, deras änglar och allegoriska kvinnogestalter, deras
tronande konungapar och ryttarstatyer, - med all deras utsmyckning af symboler
och vapen». Vid detta provencalska hof voro skalderna gärna sedda gäster, blefvo
Petrarcas rim insiktsfullt uppfattade och njötos den förälskade Boccaccios romantiska
historier med kännarskap. Giovanni Boccaccio, son af en florentin, men född i Paris
1313, bestämd att blifva köp-
man, men oemotståndligt loc-
kad af världslifvet, hade äfven
å sin sida det mest lättsinniga
hof i världen att tacka för
oändliga impulser. Sin faders
affär har han väl knappast
gifvit ökad vinst, men hofvets
obundna sceniska lif gaf den
gärna sedde kåsören alltjämt
nya bilder och roller. Hans
dag förflöt i ett dolce far niente
under godlynt iakttagande af
människorna och i förtegna
hjärtekval. Han bläddrar i
latinernas och fransmännens
gamla berättelser och glömmer
ingen god och muntrande po-
äng, som kommer till hans
öra. Till en början är hans
framställning bred och vidt-
sväfvande; sedermera antager
den en tilltalande måttfullhet.
Ur det galna virrvarret af an-
tika och medeltida gudar, hjäl-
tar, nymfer och dygder, hvari-
genom de tunna själfupplefda
kärlekshistorierna löpa, utfor-
mar sig den förtjusande pa-
storalen om nymfernas kärlek
och, i en djärf omklädnad af
den egna stämningen, den för-
smådda Fiamettas aflyssnade
hjärtekval. Outtömligt är hans
goda lynne, och midt emellan
lärda arbeten och fromma an-
fäktelser, hvilka gåfvo uttryck
åt hans uppriktiga beundran
för Dante och Petrarca, har
den äkta Boccaccio efter åter-
komsten till sin florentinska hembygd (1349) frambragt en rikedom af älskvärda och
grofva, frivola och kvicka historier i novellsamlingen Decamerone. Ingenting har
egentligen förmått gripa honom riktigt djupt, men den mest lefvande medkänsla för-
band hans poetsjäl med människornas alla små lidanden och stora dårskaper. Så
har han ur sin egen tid frambesvurit ett sant karnevalståg af flinka och skrattande
kvinnor, förblindade och plumpa män, inpiskade präster och dumma bönder och fram-
fört dem i det mest öfvertygande sceneri af neapolitanska och florentiska gator,
landthus och kyrkor. Han är själf midt i det hela, själf en lidande och medspelande
deltagare i dårskapens stora karnevalståg.
Vid samma tid hade påfvedömet, nästan fullständigt franskt, hängifvit sig åt
Carpaccio, kurtisaner.
Museo Civico i Venedig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
