Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Hofvens och borgarnes kultur. Nationellt konstspråk och lärd humanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
K. BRANDI, RENASSANSEN.
Tiden var mogen.
Återupptäckandet af
den klassiska forn-
tiden var först och
främst ett igenkän-
nande. Men då man
nu rundtorn redan
trodde sig förstå,
hvad klassikerna be-
tydde, och då man
fann, att man egde
mycket mera af forn-
tidens skatter än
man anat, enär allt-
jämt nya codices
döko upp. med skrif-
ter, hvilkas ålder-
domliga skönhet ge-
nom det ovanligas
hela tjusning föreföll
först rätt ärevördig
och värd att efter-
bilda, då tog den
storartade forskning-
en efter den förlo-
rade antiken sin bör-
jan. Man hängaf sig
åt de mest öfver-
svinnliga förhopp-
ningar, åt längtan
efter något okändt,
gränslöst skönt.
Den äkta och
starka hänförelse,
hvarmed man vände
sig till den gamla
nationella kulturen,
var den rätta stäm-
ningen för att un-
der loppet af några
få generationer vinna
en rikedom af nya
Lionardo Bru-
nis grafvård.
Af Bernardo Rosselino
Santa Croce i Florens.
upptäckter inom den
historiska vetenska-
pen. Man lärde sig
att åter läsa texter,
undersöka och jäm-
föra, skilja det äk-
ta från det oäkta;
man jämförde pröf-
vande den yngre kul-
turen med den äldre,
och en dittills okänd
kunskap framväxte
om det förflutna.
Ännu föreföll visser-
ligen forntiden som
en enhetlig storhet
och som en abso-
lut auktoritet, men
den stack tydligt af
mot de sista seklen.
Man blef utan tvif-
vel orätt vis gentemot
dessa. Men då man
var naiv nog att för-
lägga allt stort och
skönt, som man kän-
de, till antiken för
att hemta det till-
baka därifrån med
ny auktoritet, så tje-
nade denna, oafsedt
sina egna gåfvor, til-
lika som ett ideal,
hvilket leder männi-
skan oförtröttligt till
något bättre och skö-
nare, så länge hon
tror på det högsta
och skönaste såsom
något upphinneligt,
ja, såsom en gång
förverkligadt.
Nya generationer töljde Petrarca och hans lärjungar i spåren. Alla, som längtade
att medelst själens och hjärtats gåfvor. skörda ära och rykte, alla, som tidigare diktat
och berättat på folkspråket, vända nu sitt intresse till den moderna klassiciteten. Men
äfven de, som förut sökt fatta tillvarons mening i skolastikens syllogismer och system,
bläddra numera i de kära klassikerna för att få svar på lifvets frågor, och de, som
förut fördjupat sig i retorikens och dialektikens teorier, söka nu efter poesi och väl-
talighet. De teoretiska studierna sjunka i värde; ut till lifvet och erfarenheten går
vägen under de nya fälttecknen. Men det uppstår ett oändligt dryftande af spörsmål,
och i stället för de forna systemen gjuter sig en ström af epistlar öfver landet.
Det är då lätt att förstå, att de som till följd af sitt ämbete redan länge egnat
sig åt brefskrifning, furstarnes sekreterare, kanslererna och notarierna i städerna,
snart stodo i första ledet af humanisterna. Ingenstädes är omslaget märkbarare än
i det tongifvande folkspråkets hemort: Florens. Redan under 1300-talet hörde stats-
kanslererna i Florens till rörelsens ledare., Coluccio Salutati (f. 1331) var en glödande
beundrare af Petrarca och den till humanist mognade Boccaccio. Han var den förste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
