Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 Högrenässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖGRENÄSSANSEN.
183
konstnär, som formade sina människor ur den fullkomligaste kännedom om deras
yttre gestaltning samt ur den sublimaste intuition af deras inre nöd och högre
bestämmelse. Han målade icke längre på gammalt episkt maner madonnor och
Jesusbarn, Johannesgossar och de kära helgonens brokiga sällskap. Vid sidan af
sina fria skapelser ställde han med djupaste allvar blott uppenbarelsens stora bilder,
och när han gaf Moses ett så mäktigt
talande uttryck, när han rundtorn ska-
pelsehistorien i Sixtinska kapellet place-
rade sibyllorna och profeterna såsom de
vetande och anande, så ligger i detta för-
härligande af Guds uppenbarelse genom
förmedlande personligheter i sista hand det
djupaste uttrycket af »människans värde.»
Sådan storhet var knuten till frihe-
ten, och denna var nu på väg att helt för-
svinna. Ett fullkomligt omslag inträffade
också, såsom den ädleSadoletus redan 1527
hade önskat sig. Visserligen kunde hvar-
ken Clemens VII eller påfven Paul III ät
huset Farnese, trots Italiens och kristen-
hetens nöd, besluta sig för att ärligt öf-
vergå till den tyske kejsarens parti. Ännu
en gång uppstod o nepoter och påflig fa-
miljepolitik. Men öfver Paul III:s omgif-
ning kom en annan anda, och, sedan oänd-
liga svårigheter öfvervunnits, utlystes till
och med det efterlängtade Tridentinska
mötet (1545). Denna kyrkoförsamling var
icke någonting i den tyska reformationens
stil, men betydde oberäkneligt mycket för
de gammalkyrkliga intressena i striden
mot det förvärldsligade påfvedömet under
dess sista utvecklingsskede.
Förutsättningarne för de ledande klas-
sernas återvändande till kyrklig stränghet
hade egentligen aldrig försvunnit. Munkvä-
sendet och skolastiken hade endast gått
tillbaka, icke öfvervunnits i det inre. De gre-
kiska studierna, filosofernas svärmeri och
så många konstnärers allvar stärkte de
kyrkliga intressena, och man blir icke för-
vånad öfver hvad en portugisisk målare i
sin berömda skildring (1539) har att be-
rätta om de förnämsta romerska kretsarne.
Hans vän Lattanzio Tolomei införde ho-
nom i den cirkel, som hade bildats omkring
Vittoria Colonna, änka efter den kejserlige
generalen Pescara. Man sammanträffade
i San Silvestro på Monte Cavallo, hvarest Bramante och
en firad teolog, Fra Ambrogio från Siena, Michelangelo.
utlade aposteln Pauli bref. Där såg den
främmande också målaren och bildhuggaren Michelangelo Buonarroti, som var i en
innerlig vänskap förbunden med Marchesa di Pescara. Den mer än sextioårige greps
i denna omgifning ånyo af stämningar, liknande dem tjuguåringen upplefvat såsom
Savonarolas åhörare. Hela hans väsen öfverväldigades ännu en gång af den »gudom-
liga rättvisan», och liksom Savonarola en gång förkunnat den fruktansvärda fram-
tiden, så frigjorde sig nu ur konstnärens och diktarens fantasi »Den yttersta domens»
S:t Peters kor och
kupol i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
