Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅFÄNG STORMLÖPNING MOT PÅFVEDÖMETS TYRANNI.
207
Påfliga palatset i Avignon.
glansen af sin vishet och vältalighet. Långa tal, modiga ord, djärfva beslut, främst
ett principiellt afgörande, att ett allmänt kyrkomöte står öfver påfven, okloka hand-
lingar, framför allt denna, att synoden i Konstanz, sedan den afsatt de gamla påf-
varne - det fanns till sist tre sådana -, skred till valet af en ny påfve, utan att hans makt
först väsentligt begränsades; i följd häraf reformer, hvilka i grund och botten ingenting
reformerade, endast afskaffade eller åtminstone tidtals inskränkte några af de värsta
missbruken - allt detta betecknar karaktären af de stora s. k. reformatoriska kyrko-
mötena, till hvilka under decennier Västerlandet knöt alla sina förhoppningar. Deras
enda viktigare resultat var återställandet af påfvedömets enhet och - envälde. Ty
de nya romerska påfvarnes öfverlägsna politik förstod att vinna såväl de små som
de stora furstarne på sin sida. Några åstundade en ökning i sin monarkiska
makt, andra - detta gäller särskildt om de talrika småfurstarne i Tyskland -
sträfvade efter att utvidga sina rättigheter som landsherrar. Alla läto locka sig på
liknande sätt genom medgifvandet af vissa andliga privilegier. Prisgifvandet af dessa
syntes ofarligt för kurian och var det äfvenledes till en tid. Hvilken betydelse de
en gång skulle få som användbart byggnadsmaterial för särskilda statskyrkor, det
anade man ej i Rom. Alltjämt kunde påfvarne, hvilka inom kort söndersleto, som
om det varit spindelväfvar, de band kyrkomötena pålagt dem, tack vare furstarnes
hjälp under de sista sextio åren före reformationen så småningom återeröfra, hvad
de förlorat under den stora kyrkoschismens virrvarr, och detta så mycket lättare,
som ropet på ett allmänt kyrkomöte hade förlorat i styrka. Det fann visserligen
ännu länge ett återljud - ända fram till Luthers tid, och ännu alltjämt sökte man
i vida kretsar slå sig till ro med satsen om biskoparnes själfständiga maktställning
och de allmänna kyrkomötenas välde öfver påfven. Tillförsikten var emellertid
försvunnen; trött och försvagad böjde man sig ånyo under oket. Om också bisko-
parnes frihetssträfvanden icke fullständigt förkväfdes - de hafva beredt äfven påfvarne
under nyare tiden många svårigheter, tills de år 1870 totalt utrotades -, så miss-
lyckades likväl ständigt biskoparnes upprorsförsök, och nedslogs denna inre opposition
inom kyrkan, som under en så lång tid sett så hotande ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
