Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 Fåfäng stormlöpning mot påfvedömets tyranni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 TH. RRIEGER, REFORMATIONEN.
Äfven en annan rörelse hade emellertid - under schismens sista tid - framträdt,
hvilken ej som den nämnda riktade sig mot den påfliga absolutismen utan mot
hierarkien öfVer hufvud, mot påfven och hela det i allsköns yppighet lefvande prä-
sterskapet. Det var den våldsammaste under hela medeltiden. Hvem har icke hört
talas om husiternas trotsiga anstormande?
Det var som en bred, strid flod, som strömmade fram. Med bifloder från olika
källor, hemtade den likväl sin hufvudström från en mans verksamhet, hvilken äfven
en flyktig återblick på medeltidens sista skeden icke får lemna ur räkningen, engels-
mannen Johan Wyclif. Ty en större och mera afgjord fiende har det förvärldsligade
påfvedömet icke sett före Luther. Han är mer än hufvudet högre än alla, som annars
upprest sig mot S:t Peters stolta efterträdare. I det han, låt vara i begränsadt omfång,
gick tillbaka till den heliga skrift, vann han en måttstock för bedömandet af påfve-
väldet. Denna måttstock var »Kristi lag». Härmed förstod han, efter andras före-
döme, påbjudandet af ett lif i apostolisk ödmjukhet och fattigdom. Fanns här någon
plats för det påfliga världsherraväldet eller ens för påfvens och kyrkans världsliga
besittningar? Påfven, som icke för något apostoliskt lif, som icke är någon »evan-
geliets man», är, i det han icke vill afstå från rikedom och ett högfärdigt uppträ-
dande, ingenting annat än Antikrist. Hur skulle Wyclif kunna darra inför dennes
bannstrålar? Det ligger något stort däri, att han icke då vacklade utan åberopade
sig på sitt kristliga samvetes rätt, liksom senare äfven det af hans anda uppfyllda
blodsvittnet om »Kristi lag», Johan Hus. Så framställde Wyclif idealet af en kyrka,
hvars rättsordning och satser icke ega någon bindande kraft och som icke tarfvar
prakten af en hierarkisk organisation, ja icke ens kan fördraga den. Det var frukt-
bara tankar, som han med denna uppfattning om kyrkan bragte i ljuset. Men
medeltidens ståndpunkt har han likväl icke öfvergifvit. Ty för hans själs öga stod
den kyrka fjärran, som kan undvara äfven prästerna och »mysterierna» som de
magiska kanalerna för den eviga frälsningen. Påfvekyrkans vredgade fiende höll fast
vid »sakramentkyrkan» och därmed vid en kyrka, som fordrar en »tro», hvilken
framför allt består i lydig underkastelse. Till >den kristna människans frihet» har
således ej heller Wyclif nått fram.
Alltigenom innanför medeltidens gränser har äfven Wyclifs mest betydande anhängare,
Johan Hus, hållit sig, liksom äfven husiterna, hvilka svartsjukt vakade öfver sitt
katolska namns ära.
Hus’ manliga personlighet lyckades, tack vare ett märkvärdigt sammanträffande
af de mest skilda förhållanden, bland tjecherna förskaffa Wyclifs religiösa rörelse,
som i England snabbt undertrycktes, ett andra hem. Och här utvecklade denna inom
kort en oanad kraft: förbunden med en ömtålig nationalkänsla, förmådde den tända en
oerhörd brand. Så uppstod det stora revolutionsdramat under 1400-talet, hvari religiösa,
nationella, politiska och social-a element blandade sig i brokigt virrvarr. Det sociala
elementet framstår förnämligast genom den roll, hvilken bönderna spelade. För första
gången uppsade ett helt folk, åtminstone till öfvervägande del, hierarkien slafvisk tro
och lydnad och frigjorde sig icke blott från påfvedömet utan också från påfvekyrkan.
Äfven af husiterna upphöjdes »Guds lag» till ledande grundsats och det på ett
sätt, som otvifvelaktigt ådagalägger icke endast religiös längtan utan också religiös
hänförelse och, trots alla öfverdrifter, ett högt mått af sedlig kraft. »Den gudomliga
lagen» eller den heliga skrift, som af dem uppfattades i Wyclifs anda, borde vara
normgifvande för kyrkan, hennes läror, författning, inrättningar, för hela det kristliga
lifvet. Till den ändan fordrade de »fritt förkunnande af Guds ord», indragning af de
rika kyrkogodsen genom den världsliga makten och återförande af de andlige till
ett »apostoliskt» lif, bestraffning, ja, utrotande af alla synder, som gåfvo offentlig
anstöt, afskaffande af all ordning, som strede mot »Kristi lag» - i samband här-
med borde lekmännen ånyo få åtnjuta kalken i nattvarden. Dessutom finna vi,
hos de mest framskridne, kraf på att kyrkan, med afskaffande af dåvarande författ-
ning och kyrkobruk, hvilka voro blott och bart människopåfund, efter bibelns mön-
ster skulle återföras till idealet af de apostoliska församlingarne och att hela guds-
tjensten skulle förrättas på landets språk.
Allt det där var ju idel fördömda kätterier, som efter god romersk princip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
