Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 Angreppet på aflaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
För omkr. fyrtio år sedan hade en rhenländsk präst, doktorn i den heliga skrift,
Johan von Wesel, som för tiotal af år sedan varit en berömd lärare vid universi-
tetet i Erfurt, i Mainz på ärkebiskopens befallning ställts inför en inkvisitionsdomstol,
vid hvilken en dominikanermunk från Köln presiderade. Han hade här blifvit för-
vunnen till allt slags kätteri, så äfven beträffande aflaten, rörande hvilken han hade
fullständigt samma tanke som Luther. Med mycken möda hade den gamle, sjuklige
och genom vistelsen i fängelset försvagade mannen öfvertalats att bedja om nåd.
Han hade därpå i domen i Mainz högtidligt måst afsvärja sina falska läror och
hade tack vare sin underkastelse benådats till lifstids klosterfängelse. Utan återkal-
lelsen hade tvifvelsutan hans lott, »en nåd utan nåd», såsom kättarmästaren i Köln
hotade honom, blifvit döden i lågorna.
Hur gick det till, att professorn i Wittenberg undgick att hemfalla åt ett
liknande öde?
Hans ärkebiskop hade ju, som vi sett, i tid anklagat honom i Rom - redan i första
hälften af december 1517 - och ett par månader därpå hade en andra anklagelse
inlupit till Rom från Tetzels ordensbröder, dominikanerna. Men redan förut hade
Leo X, i klar insikt om faran, tagit första steget för att dämpa den i Tyskland
utbrutna branden. Emellertid trodde han sig ännu kunna nå sitt mål med mildhet
och gjorde ett försök att genom Augustinerordens stormästare nedtysta Luther och
förmå honom att afstå från sitt »nyhetsmaken». Först när detta medel visat sig
resultatlöst, inskred han med skoningslös stränghet. I juni anhängiggjordes vid kurian
processen mot »kättaren», redan den 7 augusti hade Luther instämningen till Rom
i sin hand. Visserligen biföll påfven därpå kurfurstens af Sachsen bön, att Luther,
i stället för i Rom, måtte blifva ställd till ansvar inför en påflig legat, kardinal
Cajetan, som för tillfället uppehöll sig i Tyskland. Likväl var, för den händelse
Luther ej återkallade sina läror, hans dom en afgjord sak. Ja, redan på hösten,
om vi ej misstaga oss, låg bannbullan färdig, och redan hade kejsar Maximilian,
bearbetad af Cajetan, i ett bref till Leo X uttalat sin beredvillighet att, så snart
påfven fällt domen, äfven å rikets vägnar inskrida mot den hårdnackade mannen.
Luther, som i Augsburg hade riktat en vädjan från legaten till påfven, appellerade
en månad senare från denne till ett allmänt kyrkomöte. Det var i de dagarne, då
han ej utan grund hvar dag väntade »förbannelserna från staden Rom». Han var
besluten att lemna de kurfurstliga områdena för att ej bringa sin landsherre i fara
och ej skada universitetet. Han ordnade sina angelägenheter, beredd till uppbrott
hvilken dag som helst, »omgjordad», som han sade, »för att draga ut liksom Abraham,
utan att veta hvarthän och likväl helt visst hvarthän, emedan Gud är öfverallt. Herren
skall vara mitt råd och mitt stöd.» Af sina wittenbergare tog han från predikstolen farväl,
för den händelse att han en dag plötsligen försvunne utan att komma åter. Äfven till sin
nådige herre, kurfursten, sade han farväl: »Se, jag öfvergifver ditt land och går, hvart den
barmhärtige Guden leder mig, hans vilja öfverlemnar jag mig åt, komme hvad komma
vill.» Han befann sig i samma upphöjda, modiga stämning som för ett hälft år sedan,
när han, sedan det påfliga försöket att i godo uppgöra saken strandat, måste vara
beredd på anhängiggörandet af processen i Rom. Då hade han skrifvit till sin
ordensstormästare och faderligt sinnade vän, generalvikarien Johan von Staupitz:
»Den som är fattig fruktar ingenting, ty han kan ingenting förlora; gods och guld
eger jag icke, begär det icke heller, mitt goda namn och rykte är förbi. Endast ett
är öfrigt, min förgängliga och genom många vedervärdigheter försvagade kropp; om
de med list eller våld borttaga den (till Guds ära), så göra de mitt lif måhända en
eller annan timme kortare.» Flykten från Wittenberg såg han nu till och med i gynnsam
dager: »Om jag stannar kvar här», skref han i början af december till sin förtrogne
vän Spalatin, »skall jag icke kunna tala och skrifva med erforderlig frihet. Om jag
däremot går, vill jag utgjuta hela mitt hjärta och helt skänka Kristus mitt lif.» Han
har väl haft någon tanke på att begifva sig till Frankrike, men hade afrådts
härifrån af sin furste. Hvarthän han eljest ämnat sig, känna vi ej. Rastlöst arbetade
han alltjämt i sitt kall: han höll föreläsningar och predikade, offentliggjorde sina
förhandlingar med Cajetan och därjämte en uppbygglig utläggning af Fader vår »för
enfaldiga lekmän». »Min sträfvan går jämt ut på att vara alla till gagn, ingen till skada».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
