Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATORN.
251
Kristus som det sanna ljuset.
Träsnitt af Hans Holbein d. y.
Luther tvifvelsutan om sig själf. Han gifver oss därmed en inblick i afgrunderna
af den djupaste själssmärtan hos sin, likväl så kärnsunda, allt annat än vekliga natur.
»Allt är anklagelse» - allt för ögonblicket försänkt i hopplöshetens djupa natt, hvaraf
likväl längtans stilla låga ej förmår kväfvas i den ångestfullt klagande själen.
Huru har nu förändringen åvägabragts? Hvad har kommit honom till hjälp? Just
samme Gud, för hvilken han fruktade, har i sitt ord skänkt honom tröst. Guds ord d. v. s.
hans löften. Broderligt tröstande trädde de honom först till mötes i hans inre (det
var ett trons vittnesbörd, som aldrig försvunnit från kyrkan); sedan återfann han dem
i den heliga skrift, till hvilken han såg sig drifven. Dessa löften kände han sedan
länge, men de hade förblifvit obegripliga för honom. Nu ändtligen fattade han
i sin törst efter frälsning deras mening. Tanken på denne samme Guds barmhärtighet,
om hvars fiendskap hans samvete vittnade, går upp för honom - först som ett fjärran,
ännu svagt ljus, sedan som en allt ljusare strimma, slutligen med en glans, som upplyser
hela hans väg, ja tid och evighet. Men hvad är det, som Guds barmhärtighet förkunnar
och hvarigenom kan man komma till visshet därom? Som ett otroligt budskap ljuder
ju detta tal för den af sin syndanöd förkrossade. Naturen eller, som Luther uttrycker
sig, det kreaturliga vet ingenting härom, människohjärtat vet blott motsatsen, historien
känner det ej heller - frånsedt en handling, hvari Gud uppenbarat sig, hvarur allena
hans barmhärtighet framlyser: sändningen af hans son, människan Kristus. Denna
kärleksgärning, så som den träder honom till mötes ur Guds ord som dess innersta kärna
och verkliga, ja enda innehåll, öfverväldigar honom. Den bemäktigar sig honom,
och han bemäktigar sig den. Den under all trängtan efter Gud för Gud förskräckt
flyende fattar tillit till honom som barnet till den förlåtande fadern, hvars kärlek ej
hade kunnat minskas genom någon vrede. Nu blir han förvissad därom, att han i
Gud har en nådig Gud, och detta genom Kristus, »spegeln af Guds fadershjärta».
Och han känner sig - utan all förkonstling af mystisk exaltation - skyddad af Guds
hägn, liksom barnet känner sig bärgadt i sin faders huld och skydd - och det är
den tro, hvarmed han omfattar Gud, tron, som vet sig själf vara en Guds gåfva, som
ett klart uttryck af hans barmhärtighet, gifvet för intet, utan all förskyllan.
Tron - det var den upptäckt, som Luther under dessa själsstrider gjorde - är
alls intet annat än tillit till Gud, en förtröstan till honom, »en fast tro, att man väl
behagar Gud», och därmed en makt, som behärskar hela ens lif, formande och ge-
staltande detsamma. »En kristen människa, som lefver i denna förtröstan till Gud,»
säger Luther i en af sina mest storartade skrifter (»Om goda gärningar», 1520), vet
allt, förmår allt, tilltror sig allt, hvad som kan göras, och gör allt af fri och
glad vilja, ej för att samla många goda verk och gärningar utan så, att det är henne
en lust att på detta sätt vara Gudi behaglig och så, att hon tjenar Gud rent och för
intet, låter sig därmed nöja, att det behagar Gud». »Sådan tro och förtröstan föra
hopp och kärlek med sig. Ja, se vi rätt till, så är kärleken det första eller städse
förknippad med tron. Ty jag skulle icke kunna sätta min förtröstan till Gud, tänkte
jag icke, att han ville vara mig huld och nådig, så att jag må blifva honom huld
och god tillbaka, sätta en hjärtlig förtröstan till honom och vänta allt godt af honom».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
