Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Hur mycket skiljer sig ej denna slags tro från den, som medeltidskyrkan fordrade!
Tro var då förtröstan på kyrkan, underkastelse under hennes våld, blind lydnad mot
henne, vidare ett godkännande af en mängd dogmer d. v. s. ett försanthållande af
desamma för kyrkans skull.
Hår är tron, vunnen genom inre religiös erfarenhet, något helt personligt, en
bestämd ställning till Gud, som gör hjärtat gladt och visst, förvandlar hvarje minsta
handling i ens kall till en gudstjenst - och tillika det friaste, som finns, fri gent
emot alla yttre auktoriteter. Ingen kyrka, ingen dogm får med maktspråk träda
den till mötes, ja till och med den heliga skrift underkastar sig tron ej, emedan kyrkan
går i god för att denna är Guds ord, utan hvad som vill gälla för »Guds ord»
måste för tron uppenbara sig som sådant: den är »domaren öfver allt».
Denna tro är hjärtpunkten i Luthers hela kristendom, ja rätt förstådt, inbegreppet
af hans kristendom. Han gör detta till det enklaste och barnsligaste: det kan be-
gripas utan all teologisk konst och kan framställas utan alla öfversvinnliga ord af
mänsklig vishet; det är fattbart för den enfaldigaste och okunnigaste, eger han endast
de religiösa betingelserna: känsla af skilsmässan från Gud och längtan efter Gud.
Denna tro - behöfver det än en gång uttryckligen sägas? - är tillika det nya,
som, spirande hos mången from kristen under medeltiden, hos Luther kommit till
genombrott och principiellt öfvervunnit medeltiden.
Hvarför betecknar den medeltidens slut? Den, som har denna tro, står i religiöst
afseende på fast mark och - på egna fötter. Han öfverlemnar ej ansvaret för sin
frälsning i större eller mindre grad åt kyrkan utan är medveten om sitt eget ansvar,
vet3 att ingen makt i världen skulle kunna taga det ifrån honom. Därmed är hela
den hierarkiska byggnaden kastad öfver ända, krossad den grundsten, som uppbar
prästadömets medlarskap. Petrus har måst lemna ifrån sig himmelrikets nycklar,
nvar och en troende kristen eger dem framdeles. Af medeltidens omyndiga religion
har blifvit en manlig religion.
I princip, sade jag, har medeltiden blifvit öfvervunnen af det nya hos Luther.
Att det äfven borde öfverallt hafva underkufvats i verkligheten, kunna vi i förstone
icke vänta. Stora, banbrytande principer kräfva tid för att slå igenom i världen,
och ju djupare de ingripa, ju rikare deras innebörd är, dess längre tid åtgår, innan
verkningarne upphöra. Men här hade en princip af omätligt rikt innehåll trädt in
i historien. Det ligger icke något förvånansvärdt därutinnan, att det icke förunnades
ens reformatorn själf - för att nu redan här förutskicka det - att i alla riktningar
fullfölja konsekvenserna af sitt »evangelium». Redan för honom, den ensamme
mannen, hade det varit en öfvermänsklig uppgift: vi anstränga oss ännu i dag med
problemets lösning, och senare släktled skola här finna arbete i öfverflöd. Men ej
heller samtiden skulle hafva varit i stånd att i sig fördoldt upptaga hela rikedomen
af det, som låg i reformationens princip.
Luther har för visso aldrig löpt faran att bryta med sin princip. För intet pris
i världen skulle han »krupit tillbaka». Men utan att veta det har han alltjämt
inrymt hos sig enstaka delar af sin gamla världsåskådning, hvilka han borde sopat
bort. Det har också händt, att han icke alltid varit i stånd att hålla sig på höjden
af sin principiella åskådning. Man kan således för mycket medeltidsaktigt väsen finna
stöd i ord och gärning af den store mannen, men endast när man förbiser, hvari
hans historiska betydelse ligger. Det finnes inom den protestantiska världen partier,
hvilka förskrämmas af de konsekvenser, som följa af Luthers principiella ställning
till dogmerna och i synnerhet till den heliga skrift. Då klamra de sig fast vid denna
rest af medeltid, som finnes hos honom. Han har en gång fällt det djärfva ordet:
»Spela mina motståndare ut Kristus mot skriften, så vill jag till gengäld spela ut
skriften mot Kristus». Gent emot de nämnda klentrogna protestanterna har Luther
själf därmed angifvit vår uppgift: spela de ofvannämnda ut den reformatoriska prin-
cipen mot Luther, så spela vi åter ut Luther mot den reformatoriska principen eller
snarare - ty därtill hafva vi full rätt - mot reformatorn Luther.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
