Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Och öfver honom hafva vi all anledning att glädjas, om vi än icke bortse från
den antydda begränsning, som vidlådde honom och hans tid. Med honom bröt våren
in, och all den hänryckning, som våren med sin storm och oro dock medför,
har hans samtid under de första åren af hans reformatoriska framträdande i djupet
af sin själ förnummit.
När Luthers inre själsstrider med nämnda religiösa upplefvelse nått sitt slut,
visste han också, att han blifvit en annan. Han var nu i förbund med sin Gud och
trodde sig »genom vidöppna dörrar hafva inträdt i paradiset». Men att denna »tro»,
som uppfyllde honom med en salig känsla, i sina konsekvenser innebure, att han
vore tvungen utsträcka kampen till en fullständig omstörtning af allt det bestående,
därom har han år igenom ej haft en aning, icke ens, såsom vi sett, när han med
oförfäradt mod gick till angrepp på aflaten. Först långsamt vaknade han till insikt
om den betydelsefulla innebörden af sina nya religiösa idéer. Det skedde just i sam-
band med de antydda striderna med motståndarne, hvilka med utgångspunkt från
konflikten om aflaten drefvo honom allt längre och nödsakade honom att underkasta
påfvedömets anspråk en pröfning med bibelns måttstock såväl som i historiens ljus. Så
drog han småningom de konsekvenser, som sakläget kräfde, och insåg efterhand
omöjligheten att förena evangelium med den romerska anden. Påfvedömet föreföll
honom nu stå i den mest skriande motsats till Kristus och hans kyrka. Denna insikt
präglade han ut i en form, som en under de sista århundradena vidt utbredd föreställ-
ning gaf honom: det var ideen om Antikrists tillkommelse. Tanken, att Antikrist själf
för närvarande regerade öfver den romerska kurian, hade redan för år och dag sedan
grytt upp hos honom. Allt hvad han senare upplefvät och erfarit, hade endast varit
egnadt att till fast öfvertygelse förvandla denna i början skyggt uppdykande tanke:
på denna sidan Kristus och evangelium, på den andra Antikrist och hans lögn.
Med denna insikt, som han återigen endast under oupphörliga inre strider till-
kämpat sig, hade Luther nått höjdpunkten af sin reformatoriska uppgift. Hans
eget syfte stod nu klart för honom. Han såg hvarken till höger eller vänster;
han såg endast evangeliet. Dess sak måste han försvara, och hvad det innebar,
visste han. »Tro ej,» skref han i februari 1520 till sin förtrognaste vän (Spalatin),
»att man kan försvara evangelii sak utan att därmed uppväcka oro, förargelse,
uppror. Du kan icke göra svärdet till en penna, ej heller krig till fred. Guds ord
är svärd, krig, omstörtning, förargelse, fördärf, gift».
Först nu trädde han med fullt medvetande, med fast vilja fram på stridsplatsen,
och viss om sin sak, stred han med oemotståndlig kraft. Som en fors, mot hvilken
intet kan hålla stånd, flöt hans tal: fullt af hat och af kärlek - det förra endast från-
sidan af den senare - vredgadt och bevekande, brutalt, plumpt och dock fint och
innerligt, sprudlande än af sårande hån, än af godmodig humor - öfverallt präglad
af den mest äkta lidelse och af denna osminkade sanningskärlek, som utan räddhåga
för hela världens ögon blottar sitt innersta med dess vrår och vinklar. Hvilken mot-
sats till det högfärdiga och bullersamma ordprål, hvarmed en gång renässansens män
visste att bedöfva sinnena! Och öfver denna ståndpunkt hafva, med undantag af ett
par allvarliga lärde, äfven dåtidens tyska humanister ej nått, om ej törhända, som
hos Ulrik von Hutten, en fläkt af fosterlandskärlek eller åtminstone, som i »Brefven
till de svarta männen», hatet till motståndarne - munkar och präster - gaf innehåll
åt orden. Hade Petrarca i ensam storhet tronat högt öfver sin tid och i medve-
tandet af sin upphöjdhet, full af förakt, skådat ned på vimlet af de små djupt under
honom, så framträder hos Luther den sanna storheten i den tjenandets pliktskyl-
dighet, hvari han känner sig ställd gent emot den ringaste. »Ehuruväl jag,» skref
han vid denna tid, »känner och dagligen hör många sådana, som ringakta mitt
armod och säga, att jag skrifver blott små »sexterner» (broschyrer) och predikningar
på tyska för olärda lekmän, så bekymrar det mig föga. Gud gifve, jag under hela
mitt lif med alla mina krafter kunnat tjena en lekman till bättring; jag skulle då
låta mig nöja, tacka Gud och alltför gärna hädanefter låta alla mina böcker förgås.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
