Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATORN. 255
Det är denna tjenstskyldighet, hvarigenom han ryckt med sig det tyska folkets själ,
hög och låg, de enfaldigaste som de bildade. Genom denna själfuppoffring har han
hos dem beredt jordmånen för hvad han var i slånd att gifva dem och hvad som
stillade deras trängtan.
Det var i början af juni 1520 - samtidigt med att i Rom bannlysningsbullan höll på
att utfärdas, - som Luther öppnade kampen med en krigsförklaring, hvarur på samma
gång djup smärta och en nästan vild vrede talade. Anledningen gaf en ny skrift af
Silvester Mazzolini Prierias, som då kommit honom till hända. I denna förhärligade
Leo X:s hofteolog i öfversvinnliga ordalag påfvens allmakt och hyllade Kristi
Ståthållares domsutslag som »ett himmelskt afgörande», som enhvar troende vid
straff af »timlig och evig död» måste underkasta sig. Luther ansåg lämpligt att
genom ett eftertryck, hvartill han fogade ett kort förord och en efterskrift, göra
detta fuskverk »till lof och pris för alla fiender till kristlig sanning» tillgängligare
för den lärda världen i Tyskland. För första gången uttalade han sig här offent-
ligt - om också ej ännu för menige man, ty han skref på latin - om det, som
låg honom på hjärtat: »Tänker och lär man dylikt i Rom med påfvens och kardi-
nalernas vetskap (hvilket jag hoppas ej vara förhållandet), så förklarar jag härmed
rent ut, att den verklige Antikrist tronar i Guds tempel och härskar i detta purpur-
glänsande Babylon, i Rom, och att det romerska hofvet är Satans synagoga». »Om
påfve och kardinaler ej tysta denne Satans tunga och tvinga den att återkalla sina
ord, så bekänner jag, att jag icke vill hafva någonting att skaffa med den romerska
kyrkan utan förnekar den, tillika med påfven och kardinalerna, såsom den »förödel-
sens styggelse», som står omtalad i den heliga skrift (Math. 24: 15). Redan för länge
sedan är hos henne tron utsläckt, evangelium föraktadt, Kristus bannlyst, lif och
vandel värre än barbariska». »Far nu hädan, du osaliga, förkomna och skändliga
Rom, Guds vrede är kommen öfver dig till sist, så som du förtjenat.» »Lef väl,
käre läsare, och förlåt, att jag talar så häftigt i rnin smärta, och haf fördrag med
den.» Men ännu häftigare bryter han ut i efterskriften: »Det synes mig uppen-
bart, att, därest de romerska kreaturens raseri så fortfar, intet annat botemedel är
öfrigt, än att kejsare, konungar och furstar, utrustade med vapnens våld,
resa sig till kamp mot denna jordens pest och afgöra saken icke längre med ord
utan med järn.» »Straffa vi tjufvarne med galgen, mördarne med rättarsvärdet,
kättarne med bålet, hvarföre angripa vi då icke med ännu större skäl dessa för-
därfvets läromästare, dessa påfvar, kardinaler och det romerska Sodoms hela afskum,
hvilka utan återvändo skända Guds kyrka, med alla vapen och tvätta våra händer
i deras blod för att rädda oss och de våra ur den allmänna och i högsta grad
farliga branden?»
Hur ofta hafva icke reformatorns fiender skriat öfver detta vredgade yttrande, ända
ned till våra dagar, dessa, som ju aldrig badat sina händer i blod, ej en gång i
kättares! Af ven protestanter hafva kallat yttrandet revolutionärt. Man behöfver icke
här tvista om ord. För visso var Luther en revolutionär, till och med den störste, som
vi känna till. Ty ingen har predikat en vådligare omstörtning, ingen satt någon
väldigare i gång. Frågan bör alltså endast vara, om han hade rätt att predika denna
revolution. Den, som vill bestrida detta, förvägrar därmed religionen rätt att uppresa
sig mot det mest frivola missbruk, som någonsin drifvits med henne, förbjuda san-
ningen att höja sin röst till protest mot skenheligt hyckleri. Därvid få vi helt lemna
ur räkningen, att denne revolutionär hade den egendomligheten att vilja på laglig
väg åvägabringa omstörtningen. Han hade vädjat till ett allmänt kyrkomöte. Denna
vädjan hade Prierias nyss förklarat för en förbrytelse och häremot framslungat
påståendet, att ett allmänt kyrkomöte ingenting betydde gent emot påfven »som san-
ningens ofelbara rättesnöre». Skulle den wittenbergske professorn, för hvilken den
gudomliga sanningen var kampens mål, sätta sin lit till ett marionettspel, hvars trådar
sköttes af påfvens hand och hvilket man kallade allmänt kyrkomöte? Han vände
sig i stället till den världsliga makten och riktade en uppmaning till densamma att
göra ett slut på det skändliga romerska väldet. Icke sina anhängare, icke folkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
