Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 Reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
skaror kallade han i helig vrede under vapen; det var de världsliga myndigheterna,
som han ansåg behöriga härtill, till hvilkas samvete han med eggande ord vände sig.
Men för visso var det ej med sina egna vapen, som han här velat inskrida. Han
kunde endast svinga ordets vapen. Och detta och intet annat har han betjenat sig
af, när han nu, omedelbart efter krigsförklaringens utfärdande, öfvergick till anfall.
»Man blir en gång till slut tvungen att afslöja Antikrists hemligheter. De pocka
själfva därpå och vilja icke längre blifva fördolda». Så läsa vi i nämnda bref till Spa-
latin från början af juni, hvilket underrättar oss om Luthers afsikt att låta omtrycka
Prierias’ »galna» skrift med några bilagor och hvari han tillika anförtror vännen,
att han umgås med tanken att »gentemot den romerska kurians tyranni och skänd-
lighet» utgifva en »ströskrift» till Karl V och den tyska adeln.
I midten af augusti var skriften redan i allas händer: »Till den kristliga adeln af
den tyska nationen om det kristna ståndets förbättring». Inom loppet af några dagar
var den första, 4,000 exemplar starka upplagan slutsåld. Genast följde en andra,
tillökad upplaga. En tredje blef inom kort af nöden. Och med hvilken ifver
spredos icke hvarjehanda eftertryck af skriften: Leipzig, Augsburg, Strassburg och
Basel täflade härutinnan. Pressen visade sig vara en makt.
Vi kunna förstå en dylik framgång. En vän till Luther kallade skriften en »krigs-
trumpet». Men den var mera än så, icke blott signalen till anfall utan anfallet själft
och ett angrepp af häpnadsväckande kraft och djärfhet. Men skriftens betydelse
ligger icke uteslutande däri - den har sin verkan främst att tacka sina positiva
ideers kraft och rikedom. Det är icke enbart de, som förläna angreppet dess vikt,
nej, midt i stridens hetta syfta de till ett vidare, högre mål: att bygga upp. Ej blott
som en prydnad stod på titelbladet: »Om det kristna ståndets förbättring». »Det är»,
säger reformationstidens store tyske historieskrifvare, Leopold Ranke, »ett par ark
af världshistoriskt innehåll, som på en gång förbereder och förutsäger den framtida
utvecklingen.»
I den andra - till omfånget största - praktiska delen af skriften bekämpar Luthei
först påfvens världsliga prakt och högfärd, Roms omättliga törst efter penningar (»Anti-
krist måste lyfta världens skatter»), sådan den yttrade sig hundrafaldt i försäljandet
af prästagäll och biskopsdömen, i köpslående om rätt och orätt; vidare undertryc-
kandet af landskyrkornas, främst de tyska, fri- och rättigheter, så att »all makt
fråntagits stiften och biskoparne; de sitta som riktiga nollor, hafva hvarken ämbete,
makt eller arbete, ty allting sköta skälmarne och hufvudmännen i Rom.» Dels af
muntliga berättelser, dels ur skrifter hade Luther samvetsgrant satt sig in i den
romerska kurians konster och knep, »ädla fynd» och »heliga behändighet», hvilka af
honom brännmärktes. Hur noggrann och tillförlitlig hans insikt var, visar oss hans
lifliga skildring af det stora romerska bankirhuset. »Slutligen har påfven i och för
alla dessa ädla affärstransaktioner inrättat ett eget handelshus, datarians hus i Rom.
Dit måste alla vända sig, hvilka på detta sätt köpslå om län och prästagäll. Har
du nu bara penningar i detta hus, så kan du vinna alla de nämnda ämbetena».
»Där råder ett köpslående, säljande, växlande, bytande, ljugande, bedragande,
stjälande, röfvande och pockande i all oändlighet. Venedig, Antwerpen, Kairo hafva
ingenting jämförligt med denna årsmarknad och köpslagan i Rom.» Det är central-
börsen, hvarest alla slags dispenser salubjudas: där blir ocker redligt, »rättfärdigt>
stulet, röfvadt gods; där upphäfvas högtidligt gifna löften, munkarne gifvas frihet att
utträda ur sin orden; där kommer all skam och ohederlighet till heders; ondt odåd blir
där adladt och upphöjdt; där råder ett taxerande och skinnande, så att det gifver syn
för sägen, att alla kyrkliga stadganden endast fördenskull hafva tillkommit, på det att
rätt många snaror må uppstå, hvarur man måste lösa sig med penningar, om man
vill blifva kristen. I korthet sagdt, »här blir djäfvulen ett helgon och en Gud därhos.
Hvad som himmel och jord ej förmå, det förmår detta hus. Allt detta kallas ’kom-
positioner’.» Att man äfven, som Albrecht af Brandenburg, af påfven »kunde köpa
sig rätten» att förena flere förläningar, att man alltså kunde »slå ihop så många
sådana som en trafve ved», har icke undgått den uppmärksamme iakttagaren. Det
förefaller, som om det ej varit någon hemlighet för honom, hvad vi först på senaste
tid hafva fått reda på, nämligen hur det sex år förut hade tillgått med ärke-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
