Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA FOLKET, KEJSAREN OCH RIKET.
281
stode en lärare, som undervisar barn, i Guds ögon högre än en munk. Likväl
stannade han i det hela kvar på den munk-asketiska världsåskådningens ståndpunkt,
hvarför han längre fram utan att svika sig själf ånyo kunde sjunga munk-
väsendets lof och håna prästernas äktenskap. Hans klagomål öfver kyrkans hundra-
faldiga fördärf äro lika skarpa som slående. Och han har minsann ej sparat på
kritik! I synnerhet beredde det honom förnöjelse att hålla fram för de grufligt
hatade munkarne en spegelbild, hvarur kristendomens vildt förvridna drag trädde
dem till mötes. Hans spelande lynne var outtömligt rikt på elaka infall, burna af
kvickhet, ironi och satir. Men han lade icke in sin själ häri. Han kunde skratta
och gäckas, där Luther öfverväldigades af smärta och helig vrede. Väckte Luthers
hårda strafftal öfverallt ovilja, ja hat i prelaternas sinnen, så fingo den snillrike
skriftställarens satiriska kåserier också bland kyrkans högste tillräckligt med läsare,
som njöto dem med ett leende af välbehag. Det fattades Erasmus icke blott reli-
giöst känslodjup och religiös värme, han egde icke ens det mått af sedligt allvar,
Erasmus af Rotterdam.
Ulrich von Hutten.
Efter ett träsnitt från år 1523.
hvilket krafts äfven af en reformation, som hållit sig endast till det yttre. Han
saknade den starka, öfver alla hänsyn upphöjda sanningskärleken och därmed modet
att stå för sin öfvertygelse. »Fred», »enhet» hette hans ledstjärnor. Han är, skref
han 1522, »till den grad en vän af fred, att han i nödfall hellre prisgåfve en del af
sanningen än störde enigheten.» Bara icke något »tumult»! Bara icke bringa saken
inför den stora mängden! Som »örostiftare med ett tygellöst lättsinne» ansåg han
de schweiziska reformatorerna, hvilka ju visserligen ej lyssnat till hans ständiga ma-
ning: »Måttfullhet! Måttfullhet!»
Sitt eget uppförande har Erasmus alltifrån början med pinsam omsorg bestämt
efter dessa grundsatser. »Så långt det stode i hans makt», skref han redan 1519,
»ville han hålla sig oskadd för att dess mer kunna gagna de uppblomstrande veten-
skaperna». Kall och förnäm stod han så gentemot Luthers sak, ledd uteslutande
af sitt uppsåt att i frågor, hvari hela världen tog parti, bibehålla full neutralitet, att
icke låta indraga sig i »tragedien». Visserligen har han, när Luthers fiender, som
också voro hans, utverkat bannbullan, käckt uppträdt mot obskuranterna och af-
skjutit mången uddhvass pil, som ej förfelade sitt mål; men detta skedde under skydd
af anonymiteten. När tiden var inne att slå upp visiret, göra allvar af leken och,
öga mot öga med motståndaren, bryta en lans med honom, då var den stolte rid-
daren försvunnen från tornerspelet. Som en trumpen trätande lärd satt han då
därhemma i studiekammaren, i grund och botten hjärtans glad öfver att hafva satt sig
i säkerhet. Han hade för påfven afgifvit den förklaringen, att han aldrig haft någon
förbindelse med Luther, ja ej en gång kände hans skrifter. Luther hade, så har han
Världshistoria IV.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
