Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
till andra utlåtit sig, utan att gå anfallsvis till väga, bort i lugn förkunna evangeliets
filosofi och så föra Kristi sak, att han gjort sig, om också ej älskad, så likväl ej
misshaglig inför kyrkans ledare. Honom själf skulle hvarken lif eller död skilja
från kyrkans gemenskap. Sedermera har han ångerfullt krupit till korset utan att
nödgas formligen återkalla sina satser. Kurian fick vackert se genom fingrarne med
att en man af hans världsrang icke obetingadt gillade allt, hvad han tidigare fördömt,
om blott hvarje klander utmynnade i försäkringar om hans underkastelse under
kyrkan! Det var ej något dumt infall af påfve Paul III, när han (1535) kort före
den ärekrönte lärdes bortgång erbjöd honom kardinalspurpurn.
Ledarens hållning har varit afgörande för flertalet humanister öfver hufvud. I
början vacklande eller likgiltiga och reserverade, vände de sig med större eller mindre
bestämdhet till Roms läger, sedan Erasmus 1524 slutligen förmått sig till att äfven
offentligt taga parti. Ty först nu inledde han, gifvande vika för uppmaningar från
påfve och kejsare, konungar, furstar och biskopar, sitt litterära fälttåg mot Lutl er
för att därigenom samtidigt utplåna den illvilliga men också fullständigt ogrundade
misstanken, att han vore den hemlige anstiftaren till det lutherska kätteriet elhr,
såsom hans motståndare bland klosterfolket uttryckte sig: han hade lagt äggen, och
Luther hade kläckt ut kycklingarne.
Men redan från början fanns det också humanister, som hänsynslöst och ut in
betänkande följde reformatorns fana: män som Georg Spalatin, Justus Jonas och dsn
frejdade lärde, som trots sin ungdom af alla tillerkändes första priset efter Erasmus, Fi ip
Melanchton, sedan sommaren 1518 professor i grekiska vid universitetet i Wittenbe *g.
Inom kort kände sig den sistnämnde mäktigt dragen till Luthers väldiga person-
lighet och fylldes helt af hans anda. På grund af sin rika begåfning måste han
själfklart blifva den mest betydande bland reformatorns alla anhängare. Från första
stunden gick all hans diktan och traktan ut på att för evangelii sak fruktbargöra hu-
manismens bästa resultat. Har han så vid sidan af, ja, framför Luther blifvit den
protestantiska vetenskapens grundläggare, så har - såsom allbekant är - den store
pedagogen Melanchton, skaparen af den humanistiska skolorganisationen i Tyskland,
lyft den högre undervisningen till den nivå, hvilken som ett ideal föresväfvade
humanismen. Melanchton har förvisso aldrig upphört att vara humanist men
skulle aldrig hafva varit i stånd att fanflyktig ansluta sig till den äfven af ho-
nom beundrade Erasmus. Af naturen skygg och tveksam, allt annat än manhaftig,
af nästan alltför stor försiktighet och benägen att se allt i svart, egde han tillika
en sanningskärlek, som i vissa ögonblick förlänade honom en hjältes mod och för
alltid knöt honom till det nya religiösa idealet. I korthet sagdt: humanismen hade
icke i hans person slutit förbund med reformationen, de hade båda blifvit ett i hans väsen.
Ett förbund med Luther har då snarare ingåtts af en krets ungdomligt entusias-
tiska och eldiga humanister, som hvilkas ledare vi kunna betrakta Ulrich von Hutten.
Var den tyska humanismen i det hela - endast dess kosmopolitiska hufvud måste
vi bortse från - genomträngd af ett varmt fosterländskt sinnelag, så hade hatet mot
allt romerskt väsen hos Hutten och hans anhängare kommit de patriotiska käns-
lorna att flamma upp. Hutten själf och många af hans likasinnade hade visserligen
haft tillfälle att att i dess hemland Italien blifva invigda i »romarandans» sanna
natur och där lära känna de snaror, som voro afsedda att infånga de föraktade
tyska »domherrarne».
I början, ännu den gången, då Luther i Augsburg stod inför kardinal Cajetan,
hade Hutten trott, att det rörde sig om idel »munkgräl», och han bevittnade di-
spyten med en opartisk önskan, att de där människorna måtte ömsesidigt oskadlig-
göra hvarandra. Först den stora »ordtorneringen» i Leipzig mellan Luther och
Johan Eck (sommaren 1519) skänkte honom bättre insikt, och snart förstod han
hela vikten och betydelsen af den kamp, hvari den djärfve munken var inbegripen.
Då stod hans beslut fast - han ville som väpnare stå vid den upplyste gudshjäl-
tens sida. Under loppet af år 1520 inledde han i bref förbindelse med Luther och
utsände samtidigt sina skrifter, som flamma af vildt, obändigt hat mot påfvedömet.
Genom denna strid mot den romerska hierarkien har äfven han mot sin person upp-
väckt en fiendskap, som hos Roms anhängare gått i arf från släkte till släkte ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
