Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Det var vårt öde, det värsta af alla, som någonsin brutit in öfver Tyskland:
hvad som här kräfdes af kejsaren var någonting omöjligt för honom - i mer än
ett hänseende: rent mänskligt eller politiskt eller religiöst sedt, var det något otänkbart.
Har någonsin en kejsare på tysk mark varit en främling och under hela sitt lif
förblifvit det, så var det fallet med Karl V. Uppväxt i nederländsk omgifning, med
franskan som sitt första språk och uppfostrad af en spanjor, hade han vid sexton
års ålder (1516) efterträdt sin moders föräldrar, »de katolska konungarne» Isabella
af Kastilien och Ferdinand af Aragonien. Från den tiden hade han allt djupare
vuxit in i spanskt väsen, spanskt språk och i hela åskådningssättet i detta land,
hvarest medeltiden fick en efterblomstring utan motstycke på något annat håll. Där-
för var han urståndsatt att känna gemensamt med det tyska folket.
Hvad betydde.i grund och botten Tyskland för honom? En siffra i hans stora
världspolitiska räkneexempel. Redan före sitt val till kejsare såg sig Karl utrustad
med en universell makt, hvartill ingen annan härskare i Europa egde någon motsvarig-
het. Han var herre öfver Nederlanden och Burgund, arfvinge till den habsburgska
familjemakten, konung af Neapel och i besittning af den spanska monarki, hvarom
nian sade, att solen där aldrig ginge ned, och för hvilken i sanning, till följd af de
nyupptäckta landen på andra sidan världshafvet, en omätlig framtid af makt och
rikedom vid denna tid syntes förestå. Kejsarkronan, hvarpå han redan i egenskap af
habsburgsk arfvinge trodde sig berättigad göra anspråk, hade synts honom i högsta
grad eftersträfvansvärd såsom en afslutning och bekräftelse på hans ärfda europeiska
maktställning. Härtill kunde och borde denna krona enligt hans mening på tvåfaldt
vis förhjälpa honom. För det första kunde den som intet annat med ett skimmer
af rättvisa omstråla hans sträfvan att vinna ett slags öfverhöghet öfver Västerlandets
folk. Och för det andra ställde den, som det föreföll, Tysklands kraft till hans för-
fogande. Och hvad betydde icke denna vid den tiden! »Aldrig,» säger Max Lenz,
»har en större kraftsumma varit förenad i vårt fädernesland än under denna period
af fullständig söndring. De tyska städernas rikedom var ett ordspråk. Förbundna
bjödo de furstar och kejsare spetsen. Östeuropa och Norden, ja äfven Flandern och
England voro i ekonomiskt, delvis till och med politiskt hänseende beroende af
dem. Dock, äfven deras motståndare bland furstarne och till och med ridderskapet
visste att häfda sin ställning.» Hvilken kraft låg icke bara i den tyske landsknek-
ten! Hvilka oemotståndliga arméer skulle icke hafva kunnat åstadkommas af detta
material! Karls rival, konung Frans af Frankrike, hade väl förstått, hvad han gjorde,
när han satte alla klutar till för att åt sig förvärfva kejsarvärdigheten och därmed
denna Tysklands makt.
Nu stod denna makt till Karls förfogande. Om han förstode att hålla den fast
och göra den sitt ärfda väldes intressen underdånig, då var han världens herre -
men utan Tyskland var han ej i stånd att påtvinga världen sin vilja. Afgörandet
- det är det, som gifver Karl V.s tid dess politiska prägel - låg i de tyska förhål-
landena, om de också långt ifrån voro de enda, som influerade på de politiska kraf-
ternas spel, och så mycket de än för spanjorens världsherravälde utgjorde blott och
bart ett medel.
Det ligger i öppen dag, hvilken roll som därmed tillföll det tyska folket. Hvad
gagn kunde det skörda häraf? Tysklands väl låg den främmande härskaren endast
i det fallet om hjärtat, att det sammanföll med hans egen fördel. Skulle Tyskland
fullgöra allt, hvad han kräfde af detsamma, då måste det förvisso göras ett slut på
de många stora och små härskarnes söndring, ja nära nog anarkiska sträfvanden.
Rikets egenmäktiga ständer måste böja sig för den unge kejsarens vilja, han som
kunde stödja sig på en väldigare familjemakt än nästan alla sina föregångare. Förut-
sätter man också, att detta Tysklands sammanfogande till en enhetsstat eller öfver
hufvud taget till en stat lyckligt genomförts, då skulle väl den patriotiska enhets-
längtan vunnit sin fullbordan. Men hvem skulle hafva kunnat rätt glädja sig däråt?
Säkerligen skulle nämligen den åstundan efter frihet, som med nämnda åtrå var nära
förbunden, känt sig besviken. Den »djuriska ärftliga träldom», hvilken kurfurst Moritz’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
