Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Den evangeliska rörelsens oemotståndliga fortgång 1521–1524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
peggi, lade ständerna deras plikt på hjärtat att sörja för iakttagandet af 1521 årslag.
Karl V hade från Spanien skickat ett eget sändebud, som skulle verka i samma rikt-
ning. Också Ferdinand uppbjöd alla sina krafter. Riksdagsbesluten, som den 18
april 1524 offentliggjordes i kejsarens namn, motsvarade dock långtifrån deras önsk-
ningar. Ständerna försäkrade visserligen, att de pliktskyldigast ville ställa sig man-
datet till efterrättelse men med följande inskränkning: »så mycket som möjligt».
Och just så hade ständerna i lifliga ordalag endräktigt motiverat sina åsikter om
hur fullständigt omöjligt det vore att genomföra ediktet. Och hvad ännu värre var,
riksdagen lät förstå, att den ingalunda ansåge de beslut, som påfve och kejsare hit-
tills träffat, för slutgiltiga. Ty den upprepade sin fordran på »ett fritt, allmänt
kyrkomöte på en för den tyska nationen välbelägen samlingsplats», ja beslöt att, till
Mårtens dag (11 november) samma år, i Speier sammankalla »en allmän tysk national-
församling», hvilken man tänkte sig som ett nationalkoncilium - i syfte att gemen-
samt öfverlägga om huru man »skulle förfara», till dess ett koncilium sammanträdde
- hvilket stode i vida fältet. För att vinna en utgångspunkt för förhandlingarne
uppmanade riksdagen de särskilda riksständerna, i synnnerhet dem, »de där hade höga
skolor», att föranstalta om ett »sammandrag af alla nya läror och böcker, hvad som
därutinnan omtvisteligt funnits».
Det var ett beslut, hvaröfver påfven härmades och hvilket kejsaren, såsom vi
skola få se, med ett penndrag i vredesmod upphäfde. Och likväl var det ett fler-
talets verk, »bayrarnes och de katolska prästernas», såsom Planitz uttryckte sig.
Huru skola vi kunna förklara det? Och af hvilken orsak fattades det för re-
formationen så gynnsamma beslutet på den föregående riksdagen i Nurnberg?
Svaret härpå har nämnde Hans von der Planitz kort och godt formulerat. Våra
motståndare, skrifver han till sin herre, hafva kommit åtskilligt godt åstad »men
icke för det godas skull, utan enär de fruktat för sitt eget skinn».
Dessa riksdagsbeslut äro det vältaligaste beviset på den evangeliska rörelsens makt
bland folket. Man skulle kunna fylla hela sidor, om man ville sammanställa alla
de yttranden, hvari orsaken klargöres till den af oss anmärkta reserverade hållning,
som flertalet af de påfvevänliga riksständerna intogo. Jag inskränker mig till ett
enda uttalande, ett som bär officiell karaktär. Jag tänker på de afskedsord, hvar-
med 1523 års riksdag slöts. Här göres nämligen utan omsvep gällande, att man
hittills »icke utan märkliga orsaker underlåtit fästa afseende vid mandaten mot
Luther». Atlydnaden af dessa skulle nämligen hafva väckt den föreställningen till lif,
»att man ville med tyranni undertrycka den evangeliska sanningen och upprätthålla
okristliga svåra missbruk; hvaraf då otvifvelaktigt uppkommit stor uppresning, affall
och motstånd mot öfverheten.» Det gäller i stället att finna ut ett medel, som kan
stilla »denna uppresning, villfarelse och ovilja hos gemene man.»
I själfva verket var detta just problemet under alla dessa år, ännu mera 1524
än vid den tid, då denna riksdag så klart formulerade det. Då inlade, endräktigt
förbundna, på den nya riksdagen i Nurnberg (april 1524) riksständerna, h vilka utan
tvifvel bäst kände läget, en liflig gensaga mot enhvar, om än så skonsam upprep-
ning af ediktet i Worms, emedan »därmed en otvifvelaktigt säker orsak skulle gifvits
till mycket uppror, genstörtighet, blodsutgjutelse, ja rent fördärf»; ty »gemene man
vore öfverallt helt begärlig efter Guds ord och det heliga Evangelio», och detta hade,
såsom hvar och en visste, alltmera utbredt och gripit omkring sig.
Det var så. Ingen kunde misstaga sig därom.
Äfven vi måste försöka få en öfverblick af evangeliets utbredning och landvinningar.
I början af år 1523 skref ärkehertig Ferdinand till sin broder: »Luthers lära har
så inrotat sig i hela riket, att af tusen personer numera icke en är helt oberörd af
densamma. Det hela är i ett så uselt tillstånd, att det ej kan vara sämre.» Och i
slutet af samma år klagar han: »Den lutherska sekten är så förhärskande i hela
detta land, att de goda kristne frukta för att uppträda däremot.» Detta omdöme
gällde äfven för de områden, där öfverheten med stränghet sökte göra slut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
