Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 Den evangeliska rörelsens oemotståndliga fortgång 1521–1524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Die er im Leben durch den Mord
zu schweigen hat gedrungen,
die muss er tot an allem Ort
mit aller Stimm und Zungen
gar fröhlich lassen singen.»
Och så kan sången klinga ut i det hoppfulla jubelropet:
»Der Sommer ist hart fur der Tur,
der Winter ist vergangen,
die zarte Blumlin gehn herfur:
der das hat angefangen,
der wird es wohl vollenden!»
Af ven i Tyskland förekommo vid denna tid (1523-24) mångahanda förföljelser,
under krumstafven liksom under habsburgskt välde, i Bayern som i Sachsen. I Syd-
tyskland vågade man emellanåt till och med gripa till afrätlning.
Men var icke också detta löftesrika vårtecken? Förådde sig ej i detta trostvång
endast svagheten hos motståndarne, innebar det ej ett erkännande, att andens vapen
slagit fel? All deras sträfvan var förspilld möda. »Hören upp», så tillropade vid
den tiden den elsassiske riddaren Eckhardt zum Driibel sin hemtrakts präster, »hö-
ren upp, det är tid, Gud vill så hafva det; de blinde kunna fatta det, de döfve och
stumme kunna förnimma det; nu är den tid, hvarom Herren sagt: stenarne skola
tala.» Hur skulle då icke Luther och hans anhängare hafva stärkts i sin förtröstans-
fulla förhoppning, att hela Tyskland skulle slita sina fjättrar!
Äfven Tysklands politiska läge, sådant vi lärt känna detsamma för våren 1524,
syntes gifva denna optimism rätt. Visserligen hade ju den senaste riksdagen, gif-
vande vika för påfvens och kejsarens maktspråk, gräft fram mandatet från Worms
ur dess gömma men tillagt en klausul, som kom hvarje resultat att framstå så
mycket mera tvifvelaktigt, som inkallandet af nämnda nationalkoncilium till Speier
uppenbart innebar ett öfverkorsande af akt- och maktspråket i Worms. På denna
nationalförsamling skulle man ju endast, med begagnande af lärde och sakkunnige
mäns förslag, rådslå om huru man intill ett allmänt kyrkomötes inkallande skulle
förhålla sig till den nya läran. Vi känna ej, från hvilket håll initiativet till national-
konciliet kommit. Det synes icke hafva utgått från de evangeliskt sinnade stän-
derna utan snarare från Bayern. Detta pluralitetens beslut (det goda, som flertalet
- efter Planitz’ mening - gjorde endast på grund af fruktan) skulle då blott så
mycket starkare uttrycka deras öfvertygelse, att Tysklands politiska läge oemotstånd-
ligt kräfde, att ett försök till förlikning gjordes inom nationen själf. Säkerligen mot-
såg man med glad förväntan sammanträdandet af denna »tyska nationalförsamling».
Den var, som Luther säger, »påbjuden med ett så härligt, trösterikt hopp, att alla
människor med stor nyfikenhet spärrade upp munnen och hjärtligt väntade, att allt
skulle blifva godt.» Ifrigt grepo sig många myndigheter an med de begärda utlåtandena.
Arbetet var förspilldt, förhoppningen blef bittert sviken.
I det kritiska ögonblicket ryckte de reaktionära krafterna upp sig. Reformationen
upplefde sitt första bakslag; var reaktionen ej i stånd alt förkväfva rörelsen, blef
den i alla händelser ett dödshugg för nationens enhet.
Påfve Clemens VII råkade i eld och lågor på grund af de tyska ständernas eman-
cipationslust och till följd af denna plan till en »församling i trossaker, hvari folket
endast hade att lyda»; han satte alla krafter i rörelse för att omintetgöra den.
Det hade för öfrigt knappast behöfts, ty Karl V var icke mindre förtörnad än påfven.
Under smädelser öfver »den omänsklige och okristlige Luther», denne nye Muham-
med, och med skarpt tadlande af den tyska nationens oerhörda förmätenhet förbjöd
han i ett mandat af den 15 juli i en envåldshärskares imperatoriska ton den af
riksdagen i kejsarens eget namn inkallade församlingen och inskärpte befallningen,
att Wormsediktet på det strängaste skulle iakttagas.
Detta kejsarens ingripande i nationens själfbestämningsrätt - hvad var det annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
