Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 1525 års revolution och reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
lunda omöjligt, att till och med Sydtyskland påverkats af dessa idéer. Munzer har
under vintern 1524-25 uppehållit sig i de trakter, där redan sommaren förut de
första orostecknen yppat sig: i Klettgau och Hegau. Han har härstädes, såsom han
själf yttrar, med stöd af evangelium formulerat »några artiklar, hur man skall re-
gera», d. v. s. visat, hur regeringsmakten efter evangeliet borde gestaltas (på hvilket
sätt känna vi). Han har vidare i Waldshut sammanträffat med Hubmaier. Säker-
ligen har hans agitation ökat den redan förefintliga upphetsningen. Äfvenledes hafva
nog vissa af hans idéer tagits i arf af Hubmaier. Men i det stora hela har hans
radikalism icke här mötts af någon hänförelse. Som vi redan sett, har rörelsen
i hela Sydtyskland en mycket måttfullare karaktär. Denna prägel eger i allmänhet
också revolutionen i mellersta Tyskland, åtminstone så långt vi i våra dagar kunna
döma. (Full klarhet kan först då vinnas, när en omfattande samling af hithörande
aktstycken, hvilken f. n. håller på att uppläggas, föreligger i fullt färdigt skick). Endast
upproret i Timringen och kring Harz har Munzer ingifvit en fläkt af sin anda,
förlänat den för honom säregna karaktären af vildhet, ehuruväl äfven här bönderna
officiellt betjenade sig af de tolf artiklarne som förbundsurkund, i det att de grefvar och
herremän, hvilka underkastade sig, måste lofva att ställa sig artiklarne till efterrättelse.
Sålunda var den krets, inom hvilken hans revolutionära predikan om gudsriket
vann anklang, relativt liten. Men den egde så mycket större betydelse, som den
berörde det direkta området för den wittenbergska reformationen och som Luther
för sin egen del i dessa trakter gjorde de ledsammaste erfarenheter.
Det är öfverflödigt att framställa spörsmålet, hvilken ställning reformatorn intog
till Miinzers svärmeri och teokratiska revolution. Luther kunde i honom endast se
sitt verks nedrifvare och således sin dödsfiende. Hvad som från det påfliga partiets
sida vederfarits honom, föreföll honom som ingenting i jämförelse med den skymf,
som här i evangeliets namn tillfogades evangeliet. Så hade Luther, så snart Munzers
våldsamma sinnelag uppenbarat sig i en i och för sig obetydlig händelse - invå-
narnes i Allstedt förstörande af ett vallfärdskapell - liksom i sammansvärjningarne
därstädes, i ett öppet sändebref varnat sina furstar för »den upproriska andan»
i Allstedt (sommaren 1524). Men han ville icke, att sekteristernas predikan skulle
förbjudas dem: »Eders Furstliga Nåde skall icke värja Guds ords ämbete; man
late dem endast lugnt och friskt predika, hvad de kunna och mot hvilken de
vilja. Guds ord måste ligga i fält och kämpa». Med storartad tillit till sanningens
styrka, sanningen, sorn icke vill veta af några polisåtgärder i den andliga striden,
uppställer här Luther grundsatsen:» Man late andarne drabba samman och träffas.
Blifva några emellertid vilseförda, välan, så går det till i krig. Där strid och slakt-
ning råder, måste några stupa och såras.» Likväl uppmanar han furstarne att in-
skrida, om Munzer icke läte det vid ord bero utan i stället beredde sig till att »slå
till med knytnäfven, med våld sätta sig upp mot öfverheten och genast anstifta ett
sannskyldigt uppror».
Var emellertid med denna förkastelsedom öfver den af fanatikern gifna vålds-
parollen den ställning redan afgjord, som reformatorn egde att iakttaga till bönderna
i Sydtyskland, i synnerhet till deras program, de tolf artiklarne? Hur mycket som
berodde på Luthers hållning härvidlag, är klart. Ty ännu alltjämt var hela Tysk-
lands uppmärksamhet riktad på honom. Också bönderna själfva hade strax i bör-
jan anropat honom som skiljedomare. Det är nödvändigt att så mycket skarpare
undersöka Luthers förhållande under bondeupproret, som detta såväl då som senare
ofta varit utsatt för missförstånd - för att icke tala om forna och nuvarande mot-
ståndares illvilliga uttolkningar.
En varm anhängare af reformationen i Nurnberg, rådsherren Kaspar Nutzel, har
en gång för S:ta Klaras motspänstiga nunnor antydt, att i bonderörelsens väldiga ut-
bredning och dess inträngande i städerna Guds vilja uppenbarat sig, ja att »Gud
dagligen låter nåd och frid droppa och flöda ned». Det är utan vidare klart, att
reformatorn var himmelsvidt skild från en dylik åskådning. Likaledes är det lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
