Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8 Karl V, makterna och riket från 1525 till 1532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
vapenfejder - icke just till fördel för sitt kyrkliga anseende. Hur föga begrepo
de likväl sin mission att med uppoffrande af alla egna småaktiga intressen samman-
föra Västerlandets folk i kampen mot kristenhetens arffiende! Och hur mången gång
antog dock under dessa år denna sedan länge österifrån hotande fara en fruktans-
värd gestalt, i det turkarne vältrade sina vilda skaror framåt - till skräck och fasa
för Ferdinands land, hvilka närmast ansattes. Men också kejsaren blef lidande
härigenom och hans krafter bundna. Så har sultanen vid vissa tillfällen åvägabragt
en ej obetydlig förskjutning af det västeuropeiska läget och på ett högst effektivt sätt
skaffat påfvens och kejsarens gemensamme motståndare luft, den wittenbergske ärke-
kättaren. Det var en inverkan på Tyskland, som halfyägs skedde utan sultanens
vetskap och vilja. Fullt medvetet däremot och med hela sin viljekraft täflade de
båda förnämsta motståndarne själfva om tyskarne. De sträfvade alltjämt att, vare sig
helt eller delvis, för sig vinna Tysklands krafttillgångar; den som lyckades häri var
utan vidare sin motståndare öfverlägsen. På sätt och vis rör det sig sålunda kring
en kamp om Tyskland. Och denna strid har räddat tyskarne. Så snart Habsburg
och Frankrike varit ense, har den tyska nationen sett sig på det allvarligaste hotad.
Hade i ett sådant ögonblick till på köpet påfven som den tredje trädt in i förbundet,
så hade det tyska folket varit förloradt. Helt direkt återspegla sig därför den euro-
peiska politikens skiften i det tyska folkets växlande öde. Det är detta kapitels
uppgift att klargöra, huru detta härunder i enskildheter gestaltat sig, till en början
fram till det djupt ingripande året 1532.
I det genast år 1521 utbrutna kriget med Frankrike befann sig Karl V i början
af år 1525, oaktadt sina tidigare framgångar, i ett nästan förtvifladt läge. England
hade öfvergifvit honom, den nye påfven, Clemens VII, visade sig otillförlitlig; hans
trupper i Norditalien voro så godt som upprifna, under det Frans I i egen person
framträdt i Lombardiet i spetsen för en glänsade armé. Emellertid vunno då de
tyska landsknektar, som Georg von Frundsberg just fört öfver Alperna, i förening
med spanjorerna under befäl af markisen af Pescara den 24 februari 1525, kejsarens
födelsedag, vid Pavia en afgörande seger öfver Frans I. Hans här var förintad, han
själf fånge. Aldrig har Karl V blifvit mera öfverraskad af ett segerbudskap än
i Madrid af underrättelsen om Paviaslaget. Till följd af sin fromhet såg han i segern
en särskild Guds nåd, och genast var hans beslut fattadt att begagna segern till
Guds ära d. v. s. till att utrota kätteriet i Tyskland. Hur hade det väl gått, om
han nu verkligen hade kunnat infinna sig i Tyskland vid samma tid, då landet
sönderslets af ett inbördeskrigs raseri, eller omedelbart efter dess slut, då anhängarne af
det gamla, för ögonblicket befriade från sin fruktan för »gemene man», just förtröstans-
fullt grepo sig an med motreformationens verk? Frankrike var ju i själfva verket
förödmjukadt. I spansk fångenskap måste konung Frans slutligen i freden i Madrid
(januari 1526) bekväma sig att antaga de hårdaste villkor: Karl trodde sig som
segrare kunna tilltvinga sig ej blott uppgifvandet af alla anspråk på Norditalien utan
också afträdandet af Burgund. Det var att spänna bågen alltför högt, hvilket skulle
blifva olycksbringande för honom. Ej blott så, att den franske konungen till följd
af sitt rymliga religiösa samvete ansåg sig berättigad att besvärja freden i den hem-
liga, till och med skriftligen formulerade afsikten att bryta den. Af ven påfven ansåg
sig nu med beslutsamhet böra välja parti. Helt och hållet världsligt sinnad, endast
intresserad af sina egna små fördelar, en förslagen politiker, hvars rätta element var
svek och bedrägeri, hade Clemens VII redan känt sin förbundnes seger vid Pavia
såsom en svår motgång. Man talade vid den tiden vid kurian om Guds outrann-
sakliga rådslag. Nu lät han af fruktan för den alltför mäktige locka sig till öppen
fiendskap. På en tidpunkt, då påfve och kejsare i förening skulle kunnat samla sig
till ett fruktansvärdt slag mot kätteriet, bröt han med denne kejsare, hvilken i alla
tider visat kristenhetens andliga öfverhufvud alla tecken till djupaste vördnad och i
detta ögonblick skulle kunnat blifva den romerska kyrkans räddare. Han löste den
franske konungen från hans ed och åstadkom ett förbund mot Karl V, ligan i Cognac
- undertecknad af Frans I den 22 maj -? hvilken utom honom och Frankrike
äfven innefattade Venedig och stod i t}^st samförstånd med England. Redan i juni
1526 ryckte de förbundnes krigsfolk i fält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
