Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9 Reformationens nya lyftning i Tyskland; reformationen och det öfriga Europa, 1532–1545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
9. Reformationens nya lyftning i Tyskland;
reformationen och det öfriga Europa, 1532-1545.
Åren 1532-1545 utmärkas af ett nästan oafbrutet framåtskridande för protestan-
tismen inom Tyska riket. 1534 eröfrade Filip af Hessen Wurttemberg, hvars fana
Ferdinand af Österrike till så mången riksfurstes misshag förde, tillbaka för den
legitime härskarens, hertig Ulrichs, räkning. Därigenom öppnades landet tillika för
reformationen. Äfven i de angränsande områdena gjorde sig dess inflytande genast
starkare gällande. Redan tidigare, under åren 1532 till 1534, hade furstarne af Anhalt-
Dessau öppnat sitt land för den evangeliska läran. Vid samma tid hade denna under
hårda strider trängt igenom i Pommern. I ej få mindre områden i mellersta och
norra Tyskland såväl som i många nordtyska städer hade saken fått enahanda för-
lopp. Wurttemberg, Pommern, Anhalt, därjämte städer som Frankfurt am Main och
Augsburg biträdde schmalkaldiska förbundet, sedan de förbundne vid slutet af år
1535 fattat beslut om att utvidga sin förening; inom kort - 1538 - kunde de i
sin krets upptaga till och med en främmande makt, Danmark.
Synnerligen tungt föllo emellertid i vågskålen eröfringarne under år 1539; då höll
reformationen sitt intåg i det albertinska Sachsen och i kurfurstendömet Branden-
burg. I det förstnämnda landet hade den gamle hertig Georg efterträdts af sin bro-
der Henrik, i det senare tog Joakim II nu det afgörande steget, under det att hans
broder, markgrefve Johan af Neumark, redan sedan år och dag tillhörde antalet af
de förbundne i Schmalkalden. Visserligen skilde sig Joakim II med afseende på
ritual och gudstjenstsbruk så litet som möjligt från den gamla kyrkan. Likväl låg,
såsom också Luther ansåg, föga vikt på dessa yttre ting, då den brandenburgska
kyrkoordningen - af 1540 - för öfrigt präglades af äkta evangelisk karaktär. Af
större vikt var, att kurfursten i politiskt hänseende värnade sin själfständighet, i det
han höll sig på afstånd från schmalkaldiska förbundet. Denna reserverade hållning
inbragte honom 1541 Karl V:s bekräftelse på hans kyrkoordning. Visserligen måste
han då tillika lofva Habsburgaren att bistå honom icke blott mot Frankrike utan
äfven mot hertigen af Cleve, med hvilken kejsaren låg i tvist.
De regerande furstarne af huset Hohenzollern stodo nu, med undantag af den
ålderstigne kardinal Albrecht, allesammans på den evangeliska sidan: till de fran-
kiske Hohenzollrarne i Franken och Preussen, hvarest den förre stormästaren Albrecht
af Tyska orden nu härskade såsom världslig hertig, hade nu också Joakim I:s söner
slutit sig.
Hur skulle icke en så viktig tilldragelse förmärkas i vida kretsar?
Inom kort var, med undantag af Rhentrakterna och en del af Westfalen, nästan
hela Nordtyskland eröfradt af den evangeliska tron. Af Luthers gamla motståndare
bland furstarne på detta område värjde sig endast hertig Henrik af Braunschweig-
Wolfenbiittel längre mot den kyrkliga omstörtningen i sitt lilla land.
Men förmådde han, förmådde de öfriga, såväl andliga som världsliga, furstarne,
hvilka i södra och västra Tyskland i likhet med honom höllo fast vid den gamla
kyrkan, ännu länge stå emot?
Redan 1538 uttalade en af de bästa kännarne af Tyskland, kardinalen af Trident,
gentemot en påflig legat den farhågan, att, innan fem år förginge, samtliga furstar i
Tyska riket, de andliga såväl som de världsliga, skulle vara »lutheraner». Förhål-
landena syntes gifva honom rätt.
Den romerska kyrkan gick äfven där, hvarest man från de styrandes sida med
alla medel sökte stödja henne, oemotståndligt sin upplösning till mötes. De för kort
tid sedan publicerade rapporterna från de påfliga nuntierna i Tyskland ställa detta
faktum i klaraste belysning; den gamla kyrkans vanmakt, de andliga furstarnes
karaktärslöshet skulle knappast hafva kunnat öfverträffas.
Men om nu till och med en eller annan af dem, som förtviflade om denna
kyrka, följde sina världsliga likars exempel och likaledes slog in på reformens väg?
Det var just detta, som inträffade vid början af 1540-talet. Kunde ett mera storslaget
perspektiv öppna sig för protestanterna i Tyska riket?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
