Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Kejsaren kunde nu med kraft föra kriget mot Frankrike. Hvartill han framför
allt ville förmå sin motståndare, visa oss de hemliga öfverenskommelser, som träf-
fades i freden i Crépy, hvilken redan på hösten samma år (1544) gjorde slut på det
fjärde kriget med Frankrike. Vi hafva först sedan ett par årtionden fått kännedom
om dem. En enda blick på dem är nog, för att vi skola fatta, att den offentliga
fredsurkunden icke kände någonting af dessa förpliktelser. Frans I utfäste sig att
icke sluta något förbund i Tyskland, allra minst med protestanterna, hvilket direkt
eller indirekt, uttryckligen eller underförstådt anginge religionen. »Däri låg», säger
Baumgarten, »i själfva verket för kejsaren detta fördrags förnämsta innebörd, att
Krigsråd på schmal-
kaldiska krigets tid.
Ur den år 1539 af Reinhardt d. ä.,
grefve af Solms, utgifna krigsboken.
Frankrike till följd häraf skulle blifva förhindradt att framdeles göra gemensam sak
mot honom med vare sig protestanterna eller turkarne.»
Alltifrån denna dag voro hans tyska motståndare, religionens fiender, isolerade.
Ty redan i och för detta sista krig med Frankrike hade kejsaren dragit England på
sin sida; ja till och med Danmark, hvilket icke såg sitt politiska hufvudintresse
tillräckligt tillgodosedt genom det schmalkaldiska förbundet, hade närmat sig honom.
Det kom nu blott an på att äfven skaffa sig osmanerna från halsen; ett hösten
1545 i Adrianopel på aderton månader afslutadt stillestånd skapade den önskade
situationen.
Ändtligen såg kejsaren fältet öppet framför sig; vapendansen med protestanterna
kunde taga sin början.
Likväl har han ännu mången gång tvekat, om han skulle kasta sig in i våg-
spelet. Men hans biktfader, Pedro de Soto, en lärjunge till den helige Dominicus,
förstod att öfvervinna alla hans betänkligheter. Ingen har så ifrigt och så oaflåtligt
eggat kyrkans mäktige son till religionskrigets Gudi behagliga företag - »tre eller
fyra år igenom», såsom han senare berömde sig af.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
