Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Men äfven från kyrkans egen sida fattades icke eggelser. Hur fientliga stodo
icke efter 1544 års riksdag i Speier påfve och kejsare gentemot h varandra! Redan
till följd af freden i Crépy beslöt sig påfven för att ingripa i händelsernas gång.
Karl och Frans hade här blifvit ense om att gemensamt, i nödfall äfven utan påf-
vens medverkan, draga försorg om konciliets sammanträdande och att förskaffa dess
beslut gällande kraft. Därpå hade Paul III skyndat sig att ånyo sammankalla kon-
ciliet, en tanke, hvarmed han dittills endast lekt; det skulle på våren 1545 taga sin
början på tysk mark, i Trident, - rättsligt räknades nämligen den romanska staden
till Tyska riket. Påfven måste framför allt vara betänkt på att hålla synoden kvar
i sitt våld. Det var det »fria» koncilium, som kurian ensamt kunde fördraga. Ty
här var det ej blott fråga om att förebygga den tyska nationens gamla fordran på
»ett fritt, kristligt koncilium på tysk mark», dessa villkor, om hvilka Luther vid
den tiden kort och träffande anmärkte: »dessa tre ord: ’fri, kristlig, tysk’ äro för
påfven och det romerska hofvet ingenting annat än idel gift, död, djäfvul och helvete.
Han kan icke tåla dem, hvarken se eller höra dem.» - Nej, här gällde det äfven
att vidtaga mått och steg gentemot de oberättigade anspråk, som framställdes af
kyrkans högste beskyddare, hvilken sökte påtvinga kyrkomötet sitt reformprogram
och därmed tillika slå mynt af det för sina politiska syften.
Men tänkte påfven att vinna inflytande öfver kejsaren, då måste han framför allt
ånyo fastare tillknyta den nästan afbrutna förbindelsen dem emellan. Fördenskull
finna vi på våren 1545 Paul III:s sonson, kardinal Alessandro Farnese, vid kejsarens
hof i Worms, fastän påfven för knappast ett hälft år sedan så svårt utfor mot honom.
Han skulle urskulda sin farfars skarpa uppträdande och samtidigt erbjuda kejsaren
100,000 dukater för kriget mot turkarne. Vid detta tillfälle anförtrodde Karl den
påflige legaten sin hemlighet, nämligen sin afsikt att med våld tvinga protestanterna under
kyrkans lydnad, och begärde härför påfvens andliga och världsliga hjälp. Ingenting
hade kunnat vara denne mera välkommet. Här öppnade sig ju som framtidsper-
spektiv, att kejsaren, som för tillfället icke ansattes af någon utländsk fiende, åter
skulle få fullt upp att sköta, i det han störtade sig i den förfärliga kampen med de
tyska kättarne. Vi kunna fördenskull förstå, att Paul III med lågande ifver om-
fattade förslaget. Han utfäste sig ofördröjligen till att understödja kejsaren med
200,000 dukater och 12,500 man, h vartill kom en bevillning af en half million af
kyrkoinkomsterna i Spanien. Kunde han öfver hufvud taget bättre fullgöra sin plikt
som öfverherde gentemot kristenheten, än när han lät sina gulddukater rulla och
sina trupper marschera i akt och mening att återföra de borttappade på den rätta
vägen - naturligtvis med tvångets hälsosamma makt, sedan alla mildare åtgärder,
såsom varningar och förmaningar, dom och bannlysning, förgäfves tillgripits? Att
till följd af händelsernas gång en smula vinst dessutom föll på hans egen lott -
hvem kunde väl förtänka honom det? På grund af de gynnsamma omständig-
heterna drog han ej i betänkande att åt sin son Pier Luigi öfverlemna Parma och
Piacenza, områden af Kyrkostaten, på hvilka emellertid äfven Tyska riket ännu allt-
jämt gjorde anspråk. Därmed uppkom ett furstendöme Farnese.
Förhandlingarne afslötos dock ej förrän ett år senare, när kejsarens beslut att
bekämpa det schmalkaldiska förbundet förblef oåterkalleligt. Den 7 juni 1546 slog
Karl till, i det han mottog den af påfven erbjudna hjälpen. Återigen liksom för
tjugufem år sedan i Worms voro Herodes och Pilatus vänner. »Herodes och Pila-
tus» - så skref hösten 1544 stadsskrifvaren Georg Frölich i Augsburg till landt-
grefven - »kunna icke annorledes blifva ense, än att den fromme Christus må
sätta lifvet till.» Det vatikanska arkivet eger i sitt förvar originalet till den i Rom
uppsatta fördragsurkunden: ej utan sinnesrörelse betraktar den protestantiske forska-
ren här underskriften af den härskare, som en gång med jubel hälsades af det tyska
folket och nu - förrådde det.
Men förvisso skedde det icke utan hjälp från dess egna led!
Hvilka var det då, som lånade sig härtill? Låt oss kasta en blick på kejsarens
tyska medhjälpare, efter h vilkas förvärfvande krigsförklaringen omedelbart följde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
