Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SCHMALKALDISKA KRIGETS KATASTROF OCH TRIDENTINSKA MÖTET! 1546-1547. 385
Att Bayern nu slöt sig till Karl, om också blott genom ett hemligt - den 7 juni
afslutadt - fördrag, är egnadt att öfverraska oss, när vi erinra oss den opposition,
som Bayern årtionden igenom lagt i dagen mot Habsburgarne.
Men skulle vi anse det för möjligt, att äfven evangeliska furstar skulle kunna
förmå sig till att göra gemensam sak med evangelii dödsfiende?
Sådana funnos likväl, först och främst två ifrigt protestantiska Hohenzollrare:
hertiginnan Elisabeth af Braunschweig-Calenberg och hennes broder, markgrefve
Johan af Neumark. Den förstnämnda lät sin son, Erik II, öfvergå till det kejserliga
lägret, och äfven den andre förskref sig åt Habsburgaren. Det var nitälskan för
det welfiska husets bästa, som gjorde bägge blinda för det, som stod på spel för
Tyskland. För markgrefve Johan betydde hans gemåls tårar mer än de bönfallande
orden från modern, som afrådde honom från ett dylikt steg. Han var mag
till Henrik ät Wolfenbuttel, hvilken 1545, sedan han återeröfrat sitt land, på
nytt blef besegrad af de schmalkaldiska furstarne och nuo var i hessisk fångenskap.
Från sin religion ville markgrefven visserligen ej afstå. Å andra sidan gjorde kej-
saren ingen hemlighet af sin afsikt att ställa alla riksständerna samt och synnerli-
gen under konciliets lydno. Dock tillförsäkrade han, åtminstone muntligt, den pro-
testantiske fursten, att han med öfverseende ville fördraga en afvikelse i några få
punkter.
Med en liknande, alldeles obestämd försäkran måste äfven en annan, vida mäkti-
gare evangelisk furste hålla till godo, hvilken vid den tiden lät fånga sig i kejsarens
snaror, hertig Moritz, som år 1541 efter sin fader Henriks död öfvertagit regeringen
öfver det albertinska Sachsen. Sedan flere år hade Karl och hans minister Gran-
vella sökt fånga honom. Därunder hade det allt tydligare visat sig, hvarmed han
lättast skulle kunna lockas: hans svaga sida var hans öppet visade agg till den
mäktigare ernestinska linien af huset Wettin samt hans brinnande politiska äre-
lystnad.
Kejsarens ansträngningar gynnades icke blott af den unge furstens religiösa in-
differens utan äfven af hans ursprungliga politiska vanmakt. Såsom Erik Branden-
burg visat, har man misstagit sig, när man i hertig Moritz från år 1546 velat se en
målmedveten, förslagen och från alla samvetsbetänkligheter fri politiker. Som en
dylik träder han oss först längre fram till mötes, sedan han tagit lärdom af
Karl V. Vid nämnda tid var han ännu, trots sitt lifligt kända furstliga själfmedvetande,
starkt beroende af sina rådsherrar. Men dessa utgjordes af hans farbroder Georgs gamla
råd, habsburgskt sinnade och till hälften »papister»; i synnerhet gäller det om den
gamle Georg von Carlowitz och dennes brorson Kristoffer.
Redan från slutet af 1542 sträfvade Moritz - i skarp rivalitet med sin kusin,
kurfursten - efter att förvärfva sig »skyddsmakten» öfver biskopsstiften Halber-
stadt och Magdeburg. Efter kardinal Albrechts död (1545) hotade Johan Fredrik
att genom ett fördrag med den nye ärkebiskopen öfverflygla honom. Den alber-
tinske fursten var betänkt på att häremot spela ut kejsarens högre instans.
Det var aftonen före drabbningen. Således var det alldeles i sin ordning, att
vederbörande träffade sina mått och steg, i den händelse att kejsaren skulle segra,
hvilket Georg von Carlowitz, benägen som han var för ett oerhördt öfverskattande af
Karls hjälpmedel, sedan flere år tillbaka ansåg säkert, Moritz åtminstone högst sannolikt.
Var det icke att vänta, att hans kusin då skulle beröfvas sitt land och sin kurvärdig-
het? Men skulle då bådadera gå förlorade också för huset Wettin? En antydan
om att kejsaren ämnade beröfva den ernestinska linien kurvärdigheten och öfver-
flytta den på Moritz hade Granvella redan 1543 låtit frestande framskymta i samtal
med ett hertigens sändebud, Kristoffer von Carlowitz.
Just denne Carlowitz, hvilken i alla tider ansett sin härskares välfärd på det
intimaste vara knuten till Habsburgarne, sändes nu af Moritz till Regensburg och
till kejsaren. Han hade i uppdrag att mot priset af sin härskares neutralitet i kriget
söka utverka, att skyddsmakten öfver de nämnda stiften öfverflyttades på denne
och under vissa villkor också bana väg för ett fördrag med Karl. Öfverdrifna,
nästan bedrägliga rapporter angående Granvellas tillmötesgående föranledde Moritz
att i maj i egen person infinna sig i Regensburg, och här blef han utan svårighet
Världshistoria IV. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
