Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
11. Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna
sinsemellan. 1547-1555.
På egen hand måste Karl nu bringa ordning i de religiösa angelägenheterna. Hos
de gammalkyrklige, hvilka före kriget visat sig tveksamma, ja fega men nu åter
begynte känna sin betydelse, kunde han för eventuella medgifvanden åt dem, som
affallit, ingalunda kasta något slags auktoritet i vågskålen. Hade det stått i hans
makt, skulle han förvisso öfverallt i de tyska landen helt enkelt hafva återinsatt den
gamla kyrkan i hennes forna maktställning, hvilket han också verkligen gjorde,
där särskildt gynnsamma förhållanden det medgåfvo, som t. ex. i det trotsiga
Konstanz, hvilket samtidigt med sin frihet som riksstånd såg sin evangeliska tro
våldsamt undertryckt. Att emellertid öfverallt inskrida med våld - det förmådde
dock långt ifrån ens segerherren öfver det schmalkaldiska förbundet. Det motsträfviga
Magdeburgs genstörtighet var ostraffad, hela Nordtysklands motstånd okufvadt. Och han
hade blifvit herre öfver förbundet endast tack vare några protestantiska furstars hjälp och
tack vare andra evangeliskes passivitet. Hade han också ej velat taga någon hänsyn
till de neutrale, så hade han likväl endast förpliktat sina bundsförvanter till under-
kastelse under konciliet. Men det hade endast hägrat som ett luftslott och ländt
honom själf till bitter besvikelse. För alla de evangeliske, som icke underkufvats i
striden, hade ju då, när allt kom omkring, de gamla löften ännu gällande kraft,
hvilka han på riksdagarne afgifvit och som alltifrån freden i Nurnberg städse gått
ut på fördragsamhet gentemot den religiösa separatismen intill inkallandet af det
allmänna kyrkomötet. Vi se, i hur stor förlägenhet påfven bragt honom. Han måste
alltså rättvisligen åter samarbeta med riksdagen, och - detta var den viktigaste
konsekvensen af situationen - hela denna nya ordning, som han nu mäktade bringa
till stånd, bar från första stunden provisoriets stämpel; det var och förblef konciliet,
som satte gränsen för dess giltighet. Stod detta verkligen icke längre att vinna af
Paul III, behöfde han i betraktande af påfvens höga ålder dock måhända icke allt-
för länge afstå från påfvedömets och konciliets medverkan, så att tillvägabringandet
af en slutgiltig ordning likväl icke stod som ett alltför aflägset framtidsperspektiv.
Men genom mångfaldigt öfvervägande såg han sig hänvisad till nämnda blott provi-
soriska organisation. Med sin inrotade lydaktighet gentemot kyrkan skulle han
aldrig kunnat på egen hand, utan de högsta instansernas gillande, utfärda så djupt in-
gripande lagar i annan form än en preliminär ordning, som förestafvats af nödtvång.
Men samma känsla hindrade honom jämväl att taga hänsyn till det gammalkyrk-
liga partiet bland ständerna. Hvad åsyftade han då till slut öfver hufvud med sin
nya religionsordning? Skulle den till äfventyrs möjliggöra, att gammal- och nykyrk-
lige i fred och sämja existerade vid sidan af hvarandra i riket på det sätt, att de,
som affallit, böjande sig för en kejserlig religionslag, visserligen i betydlig mån läm-
pade sig efter den gamla kyrkan med afseende på lära och kult men som lön här-
för erhöllo lagligt garanterad tolerans gentemot de afvikelser, som ännu fortbestodo?
Visst icke! Karls mål var alltjämt det gamla, som vi känna till: återställandet af
trosenheten till hvarje pris, ovillkorlig underkastelse under den heliga katolska kyrkan.
Fördenskull bottnade den tolerans, som han nu i ena eller andra punkten beviljade,
uteslutande i omöjligheten att i ett slag uppnå nämnda mål. Och att denna för-
dragsamhet innebar endast en flyktig gåfva under ett öfvergångsskede - därom har han
åtminstone trots all sin fintlighet för öfrigt, hvilken jämväl vid detta ärende kom
till synes, icke ett ögonblick lemnat protestanterna i tvifvelsmål: »endast till konci-
liets inkallande» var lösen. Der Römischen Keyserlichen Majestät Erklårung, wie
es der Religion halben im heyligen Reich bisz zu Ausztrag desz gemeinen Concilij
gehalten werden sol - så lydde titeln på den nya religionslagen, hvilken den 15 maj
1548 offentliggjordes på riksdagen i Augsburg, sedan ständerna antagit den, inom
kort till följd af sin blott preliminära giltighet kallad det kejserliga »Interim». Kejsaren
hade i början falskeligen föregifvit, att denna lag skulle vara gällande för bägge de
religiösa partierna. En enhetlig ordning, afsedd för hela riket, skulle icke blott hafva
förtagit det förhatliga skenet, som om interimsförordningen syftade endast på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
