Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
störtat öfverända: påfvens makt att tolka skriften och på ett allmänt kyrkomöte be-
stämma det dogmatiska innehållet. Jämväl de sju sakramenten höllo åter sitt intåg
och med dem mässoffret och åkallan af helgonen. Sitt förnyade intåg höll slutligen, för
att äfven i det yttre in i minsta detalj förläna den nya kyrkan papismens prägel,
hela den stora härskaran af ceremonier, såsom högtider och fastedagar (bland dem
till och med Kristi lekamens fest!), vigilier och själamässor, ordinationer och pro-
cessioner, för att icke tala om altare och prästerlig dräkt. Inför detta fullständiga
återupprättande af den gamla »tvångsborgen» spörja vi häpna: hvad vardetdå, som
man tills vidare lemnade de evangeliske i okvald besittning af - intill konciliets
inkallande? Kalken i nattvarden under förutsättning, att påfven medgåfve den, och
för de gifta prästerna tillåtelse att i och för fortbeståendet af sitt äktenskap - hos
påfven vinna dispens!
Det var allt. Men nej! Minst lika tungt, ja ännu tyngre vägde ett annat med-
gifvande, hvilket innebars däri, att en fråga af elementär betydelse med tystnad förbi-
gicks: ej ett ord stod här att läsa om återlemnandet af de indragna kyrko- och kloster-
godsen, hvilket, såsom den nödvändiga förutsättningen för återvändandet af »lugn
och endräkt» i riket, de gammalkyrklige redan denna riksdag fordrat (kejsaren hade
likväl förklarat detta kraf för ouppnåeligt.) I jämförelse härmed måste det förefalla
protestanterna betydelselöst, att ytterligare ett och annat, såsom skärselden ochaflaten,
i interimsstadgan med tystnad förbigåtts. Och äfven det löftesrika slutet kunde
knappast ega något värde för dem, så oangenämt det också kunde låta i Rom. Här
medgafs det nämligen helt torrt, att »det, hvad de andliges och folkets disciplin be-
träffar, vore högeligen af nöden att från kyrkan utrensa de förargelseväckande vting?
som hafva gifvit stor orsak till denna tids upplösning», och därvid var det löftet
knutet, att kejsaren skulle »förhjälpa kyrkan till en nyttig reformation».
I själfva verket grep han sig genast an därmed. I juli framträdde, tryckt till-
sammans med den officiella upplagan af interimstadgan, en »reformationsordning»,
hvarom öfverenskommelse träffats på riksdagen mellan Karl och de andliga stän-
derna. Denna åsyftade att med tillhjälp af tyska kyrkliga synoder återföra präster-
skapet till tukt och goda seder och att i samklang med den gamla koncilieteorien
göra slut på några synnerligen störande missbruk (t. ex. hopningen på en hand af
prebenden). I det kejsaren på detta sätt uppträdde som reformator, lemnade han
ett slags förarbete för konciliet och uppenbarade för detta på samma gång åtminstone
en del af sitt reformprogram. Men därigenom erhöll hela hans företag att, om också
blott preliminärt, lösa religionsfrågan en särskild, mot påfven riktad udd. Å
andra sidan hade emellertid denne tillfredsställelsen, att kejsaren, som vi sett, icke
egde mod att af egen maktfullkomlighet provisoriskt göra de båda obetydliga med-
gifvandena om lekmännens åtnjutande af kalken och prästernas äktenskap, hvilkas
beviljande likväl tidigare till och med en Clemens VII förklarat för icke omöjligt.
Karl gjorde sig härigenom beroende af påfven; denne egde nu möjlighet att genom
att vägra, ja redan genom att uppskjuta sina dispensationer försvåra den kyrklige
diktatorns verk.
Men skulle Karl V öfver hufvud mäkta utföra detta arbete?
För honom var spörsmålet framför alla andra den fråga, hvarmed ödet trädde
inför honom - och ej inför honom ensam; ty det var, såsom Ranke en gång i annat
sammanhang uttryckte sig, »den stora lifsfrågan för Europa och hela världen».
Var lyckan icke nu kejsaren huld, då led han skeppsbrott, förliste han i det ögon-
blick, då den säkra hamnen redan vinkade honom. Hans lefnads mål var då
förfeladt.
Har den store räknemästaren, den vidtskådande statsmannen insett hela vikten af
det företag, hvari hans tvist med påfven invecklat honom? Det veta vi icke. Men
en sak är viss: han har varit säker om att lyckas.
Och det kan icke förvåna oss.
Han hade vid den tiden nått höjdpunkten af sin makt. »Den store herren öfver
Europa» har Ranke med tanke på detta år kallat honom. Han var i besittning af
en riksmakt, sådan som alltsedan lång, lång tid tillbaka ingen af hans föregångare
egt. »Sedan mer än tre hundra år», yttrar Ranke, »gjorde sig för första gången en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
