Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TRETTIOÅRIGA KRIGETS FÖRUTSÄTTNINGAR.
435
ArkeDUSering af Soldater. Kopparstick af Callot ur Les miséres et les malheurs de la guerre, Paris 1633.
män profskjutning ega rum. Moritz ät Hessen delade hans mening härutinnan;
till och med Spinoza önskade, att en krigshär skulle sammansättas endast af borgare
utan friköpningsrätt och uteslutande af dem. Grefve Wilhelm zur Lippe har 1749
faktiskt infört den allmänna värnplikten i sitt lilla land och höll därigenom mer än
sex procent af befolkningen under vapen.
För att föra krig behöfde en härskare, hvars rätt visserligen ingenstädes var
lagligen grundad men likväl alls icke betviflades, ingenting annat än »folk» och
penningar. Båda delarne stodo att få. Kapitalisterna insågo inom kort, att det
vore en förträfflig affär att intressera sig för krigsväsendet, och det saknades icke
heller organisation af de önskade trupperna. Hade också de landsfurstliga härarne
en borgerlig ställning i staten, så förblef deras anskaffande, ledning och kommen-
dering ännu tillsvidare en adlig syssla.
I regel bildade tio fänikor (kompanier), hvart och ett om 300 man, en samman-
hängande truppstyrka, hvilken stod under befäl af en öfverste och för hvilken upp-
rättades ett eget regemente d. v. s. egentligen en regering. I början räknades de
värfvade knektarne blott i fänikor och »flockar». Först under Karl V:s regering
inbegrep man med benämningen regemente det antal fänikor, som hade samma
öfverbefäl och egde egen jurisdiktion. Alltifrån denna tid var regementet äfven en
enhet i taktiskt och ekonomiskt afseende. Merendels utställde mera betydande
krigsherrar värfningspatent för hela regementen och gåfvo dylika uppdrag åt öfverstar.
En öfverste borde därför vara icke blott en krigskunnig soldat utan en skicklig,
rutinerad organisatör, hvilken till punkt och pricka kände värfningsmaskineriet’
Dessutom måste han förfoga öfver en rätt stor förmögenhet, hvilken han kunde
sätta in i affären. Ty i de flesta fall hade han att själf gälda omkostnaderna för
värfning och »inryckning», mycket ofta försträcka månadssold och förplägningspen-
ningar, innan han erhöll en utbetalning af krigsherren. Han fick visserligen därför
räkna sig ränta och provision till godo, hvilka fördubblade och tredubblade hans
kapital: en orsak till de oerhörda utestående fordringar, som de högre befälhafvarne
egde, hvilka åstadkommit mer än en krasch.
Jakob af Collalto, som först för Henrik III:s i Frankrike räkning, sedan för Spaniens
och längre fram för Guisernas uppställt två regementen tyska knektar, fört dem till
Frankrike och där underhållit dem i sju år, uppehöll sig till och med mycket sällan bland
sina trupper, utan lefde i lugn och ro hos sin broder på familjegodset San Salvatore
vid Conegliano eller på borgen Collalto, som uppbyggdes under 1200-talet af den
urgamla langobardiska familjen. Han hade i sin tjenst en öfverstelöjtnant, som icke
blott med ifrågavarande krigsherre öfverenskom om användningen af regementerna,
utan också måste aflägga rapport om penningtransaktionerna. Dessa senare äro
otroligt orediga och omfatta enorma summor; åtminstone gäller det om de talrika,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
