Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF ADOLF.
499
te sig som en flykt. Men trots
detta ansågos de som slagna, och
Wallensteins krigsrykte stod på
sin höjdpunkt. Ostörd drog Gustaf
Adolf till Donau och inbröt i Öfre
Österrike för att förbinda sig
med de evangeliska bönderna,
hvilka för andra gången rest sig
mot det våldsamma katolicerings-
försöket. Därigenom skulle han
hafva tvungit Wallenstein att
skynda till Wiens räddning. En
annan svensk härafdelning på
16,000 män hade med en del ät
sachsarne redan inryckt i Schle-
sien och skulle icke hafva mött
några hinder på vägen till Wien.
För öfrigt kunde konungen när
som helst afsluta ett fördrag med
Georg Rakoczy, den 1629 aflidne
Betlen Gabors efterträdare. Man
befarade i oktober i Wien anta-
gandet af 26,000 ungrare och
20,000 turkiska hjälptrupper.
Friedländaren lät emellertid af
allt detta ej störa sig i sina pla-
ner. Han skilde sig i Koburg
från Maximilian, åt hvilken han
öfverlät 10,000 man under Ål-
dringen, på det han, om det
blefve nödvändigt, skulle kunna
bjuda konungen spetsen. Själf
slog han in på vägen mot Sach-
sen. Den otrogne kurfursten
skulle framför allt tuktas. Hans
land hade genom Arnims tåg mot
Schlesien blottats på försvarare. General Holks lätta rytteri och 10 å 12,000 man
under Gallas’ befäl förslogo att besätta detsamma. Wallenstein eröfrade själf efter
kort beskjutning Leipzig samt Pleissenburg och inväntade där ankomsten af Pappen-
heitns trupper, hvilka hittills kämpat vid Rhen och Weser.
Närmare, än man länge trott, låg ännu kort före afgörandet genom vapnen möj-
ligheten att genom en öfverenskommelse mellan Gustaf Adolf och Wallenstein få slut
på kriget eller åtminstone att åstadkomma en ny situation, hvars följder knappast
kunna beräknas. Konungen har själf i september riktat en förfrågan till grefve
Thurn, om han vore beredd att ännu en gång underhandla med Wallenstein om en
öfverenskommelse. Denne gaf den 17 september sitt samtycke och rekommen-
derade herr von Bubna som ett tillförlitligt sändebud. Af Raschins senare rapporter
erfara vi, att konungen faktiskt tilldelat Bubna uppdraget och genom honom erbjudit
hertigen af Friedland Böhmens krona. Bubna hade likväl icke genast anträdt resan
till Wallensteins hufvudkvarter; saken hade därför förhalats, »tills slaget vid Liitzen
inträffat, hvari konungen stupat».
Gustaf Adolf hade till en början marscherat till Erfurt och vände sig därifrån
österut mot Saale, som han den l (10) november öfvergick vid Naumburg. Wallenstein
stod vid Merseburg. Ett krigsråd, som där afhölls, uttalade sig emot att söka ett
afgörande i öppet fältslag; man skulle fastmer söka förhindra svenskarnes och sach-
sarnes förening. I detta syfte afsändes Pappenheim med åtta regementen till häst och
fem till fots i riktning mot Halle, hvarest han äfven kunde observera annalkandet af
Hertig Bernhard af Sachsen-Weimar.
Kopparstick af 3. Hondius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
