Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10. Wallensteins fall.
Målsmannen för stora idéer, hvilkens plan gick ut på att förlägga tyngdpunkten i
Europa till Norden, var borta. Men förhållandena gestaltade sig ej så som vid hans fram-
trädande; nya intressegrupper, som samtidigt voro maktfaktorer: arméerna, hade bildat
sig. Den svenska hären hade i Tyskland vuxit till 100,000 man, men hade för
länge sedan förlorat sin nationella karaktär och var, liksom de tyska condottierernas,
till hvilkas antal äfven Wallenstein, som den allra störste af dem, måste räknas,
uteslutande sammansatt af män, för hvilka kriget var själfändamål, hvilka utan detta
icke sågo sig någon möjlighet till utkomst och hvilka i alla händelser ville hålla
sina vapen så länge slipade, tills deras framtid var betryggad, Gustaf Adolfs kansler,
grefve Axel Oxenstierna, intog, i kraft af en förordning, som utgifvits endast få veckor
före konungens död, hans plats i Tyskland, under det en särskild förmyndarregering,
i hvilken Oxenstierna var rikskansler och den ledande mannen, omhändertog rege-
ringen för Gustaf Adolfs minderåriga dotter Kristina. Denne utomordentligt kloke
och erfarne man sväfvade icke i okunnighet om det verkliga sakläget.
Axel Oxenstiernas politik, hvilken i hufvudsak låg till grund för den svenska
förmyndarregeringens, skilde sig till sin anläggning från den aflidne konungens.
Detta faktum, som hvarken Oxenstierna eller det svenska rådet synes haft klart för sig
- som sitt mål angåfvo de nämligen att, så vidt möjligt vore, upprätthålla den
vördade hjältekonungens verk - beror för öfrigt på helt naturliga skäl. I sin egen-
skap af på en gång fältherre och statsman hade Gustaf Adolf åt Sveriges politik och
krigföring kunnat förläna en helgjuten enhetlig karaktär, hvilket hans efterträdare
ej mäktade. Vissa af hans planer dogo därför med honom. Hvad han ytterst velat,
torde väl alltid förblifva höljdt i dunkel; någon fast gräns för sina syften hade han
väl knappast uppdragit. Han älskade stora, omfattande planer, hvilket dock ej hin-
drade honom att klokt sörja för det, som ställningen för ögonblicket närmast fordrade.
Men mot slutet af hans bana framträda planerna på en corpus evangelicorum, en
sammanslutning af Tysklands protestantiska ständer under Sveriges ledning. Sverige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
