Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
Hvad som försiggick i Wien, kunna vi endast af enstaka brefställen sluta oss till.
Vi veta, att det nya afsättningspatentet den 24 januari 1634 undertecknades af kej-
saren men ega icke dess text. Gallas, Åldringen och Piccolomini fingo i uppdrag
att utföra beslutet. Gallas, hvilken skulle efterträda Wallenstein såsom högste
befälhafvare, enligt hvad som redan tillkännagifvits för honom, försökte att kvar-
hålla sin gamle krigskamrat på kejsarens sida. Det var för sent. Hertigen har måhända
verkligen velat draga sig tillbaka från offentligheten; han har i januari ingifvit en
dylik hemställan i Wien genom sin kusin Max Waldstein. För andra gången
sände han, vid sin afresa från Pilsen, två tyska öfverstar till kejsaren för att erbjuda
honom sin underkastelse och sitt tillbakaträdande. Dessa båda kommo icke i rätt
tid till Wien, ty de kvarhöllos af de sammansvurna italienska generalernas trupper.
Förgäfves red äfven Åldringen ännu en gång ensam dit. Det spanska sändebudet skall
hafva »visat» honom kejsarens befallning, som gick ut på att utan dröjsmål sätta sig
i besittning af Wallensteins person, död eller lefvande. En personlighet som Wallen-
stein kunde man ej försätta »i disponibilitet», ty han var en stormakt. Hans
oerhörda besittningar, som i viss mån lade grund till hans ställning, skulle tillfalla
kejsaren; så har man åtminstone förespeglat denne. Men i själfva verket hade de
handlande personerna tillämnat sig själfva större delen af bytet.
Wallenstein väntade under tiden på underrättelser från svenskarne och sachsarne.
Oxenstierna hade i början, när man för honom framställde det spända förhållandet
mellan kejsaren och hans fältherre, ej rätt velat höra talas om en ny förbindelse
med Wallenstein. Han ändrade likväl åsikt, när Richelieus agent Feuquiéres lifligt
intresserade sig därför. Wallenstein hade genom öfverste Schlieff låtit utveckla sitt
politiska program för kurfursten af Sachsen. Han ville krossa spanjorernas herra-
välde och hindra Frankrike från en eventuell öfvergång af Rhen. Pfalz skulle återställas,
Tyrolen och hvad som hörde dit skulle alltjämt tillhöra kejsardömet. Kur-Branden-
burg och Bernhard af Weimar skulle kunna ställas till freds medelst områden i
Elsass och Bayern. För Kur-Sachsens räkning var han beredd att lägga beslag utom
på Öfre och Nedre Lausitz, äfven på biskopsstiften Halberstadt och Magdeburg. Detta
program har han framlagt äfven för hertig Bernhard af Weimar, hvilken för sitt vid-
kommande ansåg det antagligt men som ej nog allvarligt och bevekande föreställde
kurfursten nödvändigheten att genast ena sig därom. I Wien hade man redan fattat
sitt beslut. Det härskande partiet, det som samlade sig omkring konung Ferdinand
af Ungern, var beslutet för handling och lät genast sätta den i verket, emedan det
genom tvekan skulle hafva förlorat det gynnsamma ögonblicket.
Hertigen kände sig icke längre säker i Pilsen, allt sedan afsättningsdekretet blifvit
kändt i hären. Det var blott några tusen ryttare, generalerna Illo, Tertzky och
Kinsky, som följde Wallenstein, hvilken endast kunde fortskaffas i en bärstol, till
Eger. Vi återgifva i det följande berättelsen i Theatrum Europeum:
»Sedan hertigen af Friedland den 14 februari anländt från Pilsen till Eger, åt-
följd af fältmarskalk Illo, grefvarne Tertzky och Kinsky, öfverste Butler, ryttmästare
Neumann och andra officerare jämte åtta kompanier butlerska dragoner, fem tertz-
kyska kompanier ryttare och ungefär 200 gammalsachsare till fot, och om aftonen
mellan kl. 4 och 5 e. m. själf dragit därin, hatva genast kommendanten därsamma-
städes, tertzkyske öfverstelöjtnanten Johan Gordon och hans främste regementsofficer
Walther Lessle, båda två skottar, till hvilka sedermera äfven öfverste Butler sällat sig,
gjort ett aftal emellan sig, i enlighet hvarmed de tillämnade att röja ur vägen Fried-
ländaren och de öfverstar och officerare, som han hade kring sig, enär de förstodo,
att desamma voro sinnade att träda öfver till den evangeliska sidan: med hvilken
gärning de trodde sig göra Hans Kejserliga Majestät till behag och en god tjenst.
De hatva inbjudit de förut nämnda generalerna till en aftonmåltid på borgen,
där dessa beredvilligt infunno sig. Men när måltiden nästan var förbi och den afta-
lade tiden mellan kl. 9 och 10 e. m. var inne, har borgen raskt besatts af Butlers
dragoner, som voro irländare till börden. Dessa hafva med dragna värjor inträngt i
det gemak, där banketten afhölls, under ropet: »Hvem är rätt kejserligt sinnad?»
H varpå öfverste Butler, öfverstelöjtnant Gordon och nämnde Lessle raskt svarat:
»Vivät Ferdinandus» och gripit till vapen och stigit alla åt ena sidan. Irländarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
