Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SVENSK-FRANSKA KRIGET. 509
Naturligtvis kunde icke dessa fordringar af kejsaren antagas i den utsträckning,
hvari de framställts. I alla händelser erfordrades eftergifter å ömse håll, liksom för-
måga att särskilja det möjliga från det omöjliga. Äfven Oxenstierna var allt annat
än belåten m.ed gången af förhandlingarne i Leitmeritz, hvilka efter slaget vid Nord-
lingen förlades först till Pirna och sedan till Prag. Han hade ännu i december 1632
med understöd af det franska sändebudet Feuquiéres fått förbundet i Heilbronn till
stånd, hvarigenom direktoriet öfver de frankiska och schwabiska kretsarne och de
båda Rhenkretsarne öfverlemnades åt honom. Dessa förbehöllo sig likväl rätt att
i alla viktiga angelägenheter blifva rådfrågade. Året 1633 hade visserligen icke
åstadkommit någon väsentlig förändring i hans förhållande till de evangeliska stän-
derna men framkallat många nya svårigheter genom bortgifvandet af områden,
särskildt genom tillskapandet af hertigdömet Franken för hertigens af Weimar
räkning. På förhandlingarne mellan Sachsen och kejsaren kunde den svenske riks-
kanslern, sedan Baners anfall på Böhmen misslyckats, ej öfva något inflytande. Så
mycket ifrigare hafva de katolska kurfurstarne och kejsarens andliga och världsliga
rådgifvare sysselsatt sig därmed. Den 30 maj var formuleringen af fördraget slutre-
digerad, som innefattade icke blott förhållandena mellan Sachsen, Tyska riket och i
synnerhet kejsaren utan äfven återställandet af freden inom riket. För de andliga
områdenas vidkommande planerades en provisorisk fred på fyratio år på grundvalen
af de faktiska förhållandena år 1627. Efter de fyratio årens förlopp skulle de tvistig-
heter, som eventuellt yppade sig, afgöras medelst fredlig underhandling. Det hela
innebar upphäfvandet af restitutionsediktet af år 1629. Hvad Sachsens godtgörelse
angår, så tillföll biskopsstiftet Magdeburg kurfurstens son, hertig August; fyra
distrikt skulle dock afskiljas därifrån och tillfalla markgrefven Kristian Wilhelm af
Brandenburg såsom tidigare administratör. I stället för kontant vederlag för krigs-
kostnaderna erhöll kurfursten de båda områdena Lausitz. Hvad beträffar den
pfalziska frågan, måste kurfursten, såframt öfver hufvud taget fred skulle komma till
stånd, gå in på kejsarens förslag. I enlighet härmed skulle Maximilian af Bayern
förblifva i besittning af det eröfrade, under det att en godtgörelse i enlighet med deras rang
ställdes i utsikt för pfalzgrefvens efterkommande. Såväl Sachsen som de öfriga riks-
ständer, som antogo dessa fredsbestämmelser, förpliktade sig till att med sina trupper
bistå kejsaren i syfte att tvinga Sverige och Frankrike att uppgifva de orter och
områden i Tyska riket, som de besatt. Från amnestien uteslötos utom pfalzgrefven
äfven de 1620 dömda böhmiska rebellerna och några mindre betydande herrar af
furstligt och grefligt stånd. De kejserliga trupperna och de, hvilka kurfursten af
Sachsen och de riksständer, som längre fram anslöto sig, förfogade öfver, skulle
från denna tid utgöra en riksarmé, för hvars underhåll samtliga ständer skulle draga
försorg. Den 15 juni 1635 bekräftades fredsinstrumentet af kejsaren. Ferdinand var
öfverlycklig öfver att han, som kände döden nalkas, redan, som han trodde, upplefvat
slutet på det krig, hvars början hotat honom med förlust af alla hans kronor. I
oförställd glädje bortskänkte han, hvars kassa jämt var tom, stora penningsummor
till de sachsiska rådgifvare, som deltagit i afslutandet af freden i Prag. Hans vän
Hans Ulrik von Eggenberg har icke upplefvat denna händelse, enär han dött i
oktober föregående år. Efter Wallensteins mord hade han icke längre vistats i Wien.
Det förefaller, som om tronföljaren gifvit honom en vink om att han gjorde bäst i
att undvika hufvudstaden. Det har krafts tid och stora penningoffer, för att
familjen efter den förste furstens död åter skulle blifva välsedd vid hofvet.
Kejsaren hade åtagit sig att förmå katolikerna att gå in på freden, kurfursten af
Sachsen grep sig likaledes an med att söka vinna de protestantiska ständerna för
densamma. Först biträddes freden af Brandenburg, hvars landtdag redan 1635
förklarade, att den stora tjenst, som Gustaf Adolf hade gjort sina tyska trosfränder, ej
kunde betalas genom det tyska statsväsendets fullständiga undertryckande. Georg
Wilhelm tog med stor begärlighet tillfället i akt att skilja sig från svenskarne, hvilka
som godtgörelse för sina krigskostnader ärnade behålla hertigdömet Pommern, hvilket
rätteligen tillkomme honom. Oxenstierna, som till följd af de båda evangeliska
kurfurstarnes nu skedda anslutning till kejsaren såg sitt fäderneslands intressen
ytterst hotade, skulle hafva varit nöjd, därest man åt honom afstått Stralsund och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
