Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
del af Pommern. Han begärde ett vederlag i penningar för sina egna tjenster, betal-
ning af de svenska krigskostnaderna, däri inberäknadt anneens innestående sold,
slutligen öfverlemnandet af några städer som garanti för uppfyllandet af punkterna.
Hade man då å tysk sida raskt slagit till och dessutom genom betydliga penning-
skänker vunnit de inflytelserikaste generalerna och öfverstarne i svensk tjenst, skulle
det mördande kriget måhända varit slut, innan Tyskland legat besegradt och kros-
sadt inför främlingarnes fötter.
Icke utan lifligt bekymmer följde Richelieu fredstendenserna i Tyskland och det
därur framsprungna afslutandet af freden i Prag. Han visste, att det krig, som
Frankrike förde med Spanien, skulle räcka så mycket längre, därest katolikernas makt-
ställning förblefve orubbad i Tyskland. För honom var tiden inne att skjuta de
tyska angelägenheterna i förgrunden och att framför allt förhindra fredsverkets full-
bordande. Det bästa medlet därtill erbjödo de svenska generalerna, hvilka genom
krigets afslutande kände sig i hög grad hotade. De innehade alla mer eller mindre
värdefulla grefskap och riddargods i Pommern och Mecklenburg. Hvem skulle
skydda dessa besittningar, när det icke längre funnes någon svensk armé på tysk
jord? De penningsummor, som Sachsen ville anslå till officerarnes godtgörelse, för-
slogo icke därtill. När afbrott inträdde i underhandlingarne med Sverige, tog kur-
fursten sig däraf anledning att förklara dem för afbrutna och att åter öppna fient-
ligheterna. Han fäste alltför liten vikt vid att han därigenom prisgaf hela den evan-
geliska saken för att ännu en gång afgöras medelst vapnen, i hvilket afseende de
katolska ständerna likväl voro öfverlägsna honom och kurfursten af Brandenburg.
Richelieu beredde sig för kriget med Spanien genom ett nytt förbund med General-
staterna (den 8 februari 1635), i det att båda de förbundne förpliktade sig att upp-
ställa en armé om 30,000 man hvar, med hvilken spanjorerna skulle fullständigt
fördrifvas ur Nederlanden, hvarpå dessa skulle delas mellan bundsförvanterna.
Äfven i och för eröfringen af Milano söktes hjälp hos Savoyen och Mantua. Men
det viktigaste af allt var att på den tyska krigsskådeplatsen till svenskarnes förmån
återställa jämvikten. Baner var icke vuxen de trupper, dem kurfursten af Sachsen
nu förenat under sitt befäl, bortåt 40,000 man, och måste steg för steg draga sig
tillbaka in i Brandenburg. Där förenade han sig med general Kniphausens afdel-
ning, hvilken i Westfalen hållit samman ett antal tyska regementen. Rikliga franska
subsidier satte Baner i tillfälle att väsentligen öka sin armé, så att man kunde räkna
på att han skulle uppehålla Sveriges positioner i Nordtyskland, om också ej tills
vidare framtränga längre åt söder. Det kom väl till pass, att franska sändebudet
grefve d’Avaux i Polen utverkade förlängningen af vapenstilleståndet, ty för Livlands
försvar skulle Sverige nödgats använda sina bästa trupper.
För kriget vid Rhen och Frankrikes försvar, hvars gränser redan flera gånger
öfverskridits af kejserliga ryttarskaror, afslöt konungen med Bernhard af Weimar
i oktober 1635 fördraget i Saint Germain en Laye. Denne skulle uppbringa sin här
till 12,000 man till fots och 6,000 till häst, hvarför han till gengäld skulle erhålla
4 millioner livrés i subsidier. Frankrike garanterade honom hertigdömet Franken
och grefskapet Elsass. Den weimarska armeen stod nu under fransk öfverhöghet.
Hertig Bernhard, som samtidigt erhöll titeln af fransk marskalk, finge hvarken af
Sverige eller af de fyra sydtyska rikskretsarne, hvilkas general han var, mottaga
några befallningar. Till gengäld härför tillförsäkrades honom under den tid, kriget
varade, 200,000 livrés och efter fredens afslutande en pension om 150,000 livrés. -
Detta fördrag företer utan tvifvel en viss likhet med det i Göllersdorf. Olikheten
består däri, att Wallenstein, när han slöt sitt aftal, visserligen var tysk riksfurste
men samtidigt äfven böhmisk länstagare och dessförinnan undersåte blott och bart.
Bernhard af Weimar trodde sig, i egenskap af furste, kunna förena denna sin ställning
med sina plikter som fransk fältherre. Därunder besjälades han alltjämt af den
patriotiska tanken att till sitt förfogande ega en tysk-evangelisk här af betydlig
storlek för att slutligen kunna lägga sin tyngd i vågskålen till förmån för tyskarne.
Om hans trupper skingrade sig, försvann den tyska armeen, och i dess ställe trädde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
