Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILIP II:S SISTA REGERINGSÅR.
595
Ligans procession. 1590.
Efter samtida kopparstick.
att fästa afseende vid den spanske konungens gensaga, i september 1595 å kurians vägnar
afslöt fred med Henrik IV, i det han löste honom från den påfliga bannlysningen. Detta
var så mycket mera betecknande, som Henrik några månader förut formligen förklarat
Spanien krig. Det romerska hofvet kände sig lyckligt öfver att kunna frigöra sig
från den spanske monarkens herravälde. Denne furste hade ju icke blott gjort
anspråk på och genomdrifvit krafvet att vid hvarje nytt påfveval få våldföra sig mot
den Helige Ande genom ett veto mot hvarje påfvekandidat, som icke vore väl sedd af
hofvet i Madrid, utan också ständigt beledsagat hvarje beslut af Pontifex maximus med
förmaningar, bannor och hotelser. »Hvad Hans Majestät gör, sker till Guds ära och
kristenhetens och den katolska trons allmänna bästa», - detta var grundsatsen för
den spanska diplomatien och för hela det spansk-zelotiska partiet i Europa. Den
spanske konungen, till hvilken mer än halfva Italien omedelbart hörde, hade i världs-
ligt och kyrkopolitiskt hänseende gentemot påfvedömet kommit ungefärligen i samma
ställning som kejsarne under 1100- och 1200-talen. Liksom dessa i längden regel-
bundet, ofta mot sin ursprungliga afsikt, måste komma i delo med påfven, emedan
anspråken å ömse håll till slut oförsonligt skuro ihop på ett gemensamt område, så
förhöll det sig nu också med den katolske konungen. Påfven kunde icke fördraga
dennes tryckande öfvervikt i Italien, hvad landområde beträffar, ej heller hans an-
språk på att behärska den spanska och den allmänneliga kyrkan. Vann motsatsen
mellan pafvarne under 1500-talet och de spanska monarkerna icke samma skärpa som
en gång mellan medeltidspåfvarne och de tyske kejsarne, så beror detta endast på
den omständigheten, att nu båda makterna sammanhöllos genom hänsynen till en
gemensam, i högsta grad farlig motståndare, protestantismen.
Till sist hade således äfven Filips kyrkopolitik - liksom hans världsliga politik
- lidit skeppsbrott. Medan han sökt göra sig till herre öfver kurian och därpå
med dess hjälp vinnlagt sig om att varaktigt ställa Frankrike under spanskt inflytande,
hade nu i båda fallen motsatsen inträffat.
Representanten för denna allsidiga offensiva politik hade under en lång tid varit
kardinal Granvella, hvilken Filip 1579 kallat till Madrid, emedan han ansåg den
högt begåfvade och energiske statsmannen som den minister, som vore mest skickad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
