Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
gjorde dessa större afbräck än en förlorad drabbning. I själfva verket lade stän-
derna i dagen fullständig motvilja mot infantinnans val, och Parisparlamentet hotade
alla, som komme att medverka till detta, med straff för högförräderi.
Henrik IV beslöt göra sig denna gynnsamma vändning till godo.
Midt under de fanatiska trosstrider, hvilka då för tiden ombvärfde och söndersleto
hela Europa, samlade sig så småningom en flock män, som, delvis till följd af religiös
likgiltighet, delvis af sann humanitet, började omfatta mera toleranta och upplysta
tänkesätt. Det var till största delen framstående lärde, betydande statsmän, till och
med biskopar. Den mest fördomsfrie och indifferente bland dern var Henrik IV af
Frankrike. Han tog så många som möjligt af dem i sitt beskydd och sökte knyta
dem till sin person. Hans sinnliga natur, hans smak för iifvets gröfre njutningar,
hans lättsinne och hånfullt sarkastiska väsen gjorde honom öfver hufvud taget främ-
mande för all religion. Det var snarare hans hederskänsla, motviljan mot allt hyckleri,
som hittills afhållit honom från att genom en formlig öfvergång till deras kyrka till-
mötesgå önskningarne och förhoppningarne såväl som det beständiga krafvet hos det
stora flertalet af de franska katolikerna. En hederlig karaktär skall alltid draga sig
för att genom en högtidlig lögn vinna en yttre förmån. Men nu, när han endast
behöfde sträcka ut handen för att skänka fred åt sitt fädernesland och betrygga sin
egen krona, sköt han de personliga betänkligheterna åt sidan och vågade, som han själf
sade, »det förfärliga språnget». Efter att under en enda förmiddag hafva fått åtnjuta
undervisning i den katolska religionen lät han den 25 juli 1593 i St. Denis af ärke-
biskopen af Bourges upptaga sig i den katolska kyrkans sköte. Frankrike hade åter
en rättrogen konung. Flertalet af ligans hittillsvarande anhängare voro glada öfver
att nu hafva fått en förevändning att ansluta sig till den nationelle härskaren. Af de
118 biskoparne förklarade sig 100 för honom. Södra och mellersta Frankrike jämte
Normandie underkastade sig honom. Riksständerna skingrade sig. Ändtligen öfver-
lemnade, den 24 mars 1594, guvernören af Paris, Brissac, som vunnits genom glänsande
förmåner för egen del, hufvudstaden, hvarur den spanska hjälptruppen, 3,000 man, uttå-
gade utan svärdslag. Inga bestraffningar, ännu mindre någon afrättning fördunklade den
fosterländska sakens triumf. Efter intagandet af Paris, som utan tvifvel varit ligans
starkaste bålverk, underkastade sig i snabb följd de ligistiska områdena, städerna
och stormännen. Så gjorde hertigen af Mayenne och i december 1594 äfven den unge
hertigen af Guise, sonen till den i Blois mördade Henrik. Det var denne, som Filip
II ännu för kort tid sedan utkorat till sin dotter Isabellas gemål och medregent.
Två stora principer hade som fiender mött hvarandra: den monarkiska och den
religiösa. Ingendera hade förmått fullständigt besegra den andra, och så hade de
till slut ingått en förlikning, som lät dem båda bestå men också försonade dem
bägge med hvarandra. Den rättmätige tronföljaren hade tvungit de religiösa ifrarne
att erkänna honom, men endast i det han själf ställde sig deras anspråk till efter-
rättelse, att endast en katolik kunde vara konung öfver Frankrike. Hade i så måtto
dessa båda principer till en viss grad vunnit terräng, var demokratien däremot, hvilken
likväl föreföll stå i så nära samband med ligan, fullständigt besegrad. Till och med
de stora städerna, hvilka blifvit skrämda af dess öfverdrifter, hade utan svårighet
uppgifvit densamma. Och likaledes besegrad var ännu en gång Filip II. Till ingen
nytta var allt hans arbete, alla hans ränker; utan gagn hade han uppoffrat sina bästa
soldaters blod och mest framstående generalers lif samt förslösat oerhörda skatter på
dessa franska intressen. I det han samtidigt fikade efter allt, förlorade han allt:
Frankrike, norra Nederlanden, England.
Ty med det sistnämnda riket gick det ej bättre för honom än med det första.
En förenad engelsk-holländsk eskader under grefve Essex’ befäl Inträngde i augusti
1596 i Cadix’ hamn, landets ojämförligt viktigaste krigshamn, eröfrade och sänkte
hela den fientliga flottan, som till följd af Filips halsstarriga envishet ställts under
befäl af den oduglige Medina-Sidonia. Därpå plundrades den rika staden och stacks i
brand. Värdet af det vunna bytet uppgick till tjugu millioner dukater, och till ännu
mera belöpte sig de oskattbara värden, som elden förstört. Det var ett lika fruktans-
värdt som skymfligt slag för det stolta Spanien.
Rikets minskade makt kom äfven därigenom till synes, att påfven Clemens VIII, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
