Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
606 M. PHILIPPSON, MOT REFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
Det var emellertid ett ögonblick af världshistorisk betydelse, när denne skotske
Stuart erhöll Englands krona. På fredlig väg, utan att draga svärdet, hade han genom
ödets skickelse lyckats genomföra det storverk, för hvilket huset Plantagenets mäk-
tiga härskargestalter och Henrik VIII Tudor förgäfves kämpat: föreningen af Stor-
britanniens båda skilda, fientliga hälfter. Skottarne hade sedan fyra århundraden
varit i förbund med Englands fiender; de hade förhindrat Frankrikes underkuf-
vande genom engelska konungar. De hade ständigt uppfyllt Englands nordliga grefskap
med tumult, plundring, mord och brand och stört dess välsignelserika utveckling. Och
nu hade en fullständig omhvälfning skett: i stället för att utgöra ett ständigt hinder, en be-
ständig fara skulle det djärfva, handlingskraftiga, högt begåfvade skotska folket träda
vid dess sida som en naturlig och oskiljaktig bundslörvant. Visserligen inträffade i
början hvad som plägar ske vid personalunioner för annars skilda folk: den ömse-
sidiga afvogheten ökades, och man tvistade oupphörligt. Men detta var af öfver-
gående natur, och gentemot utlandet voro redan dåförtiden England och Skottland
ett rike. En ny glänsande framtid stod öppen för Storbritannien. Dess utformande
har likaledes varit en följd af motreformationens kamp mot den nya tron. Om icke
det härskande protestantiska partiet i England såväl som i Skottland känt sig hotadt
af samma katolska fiende, skulle aldrig det ena landet hafva slutit sig till det andra.
Början af det nya tidehvarfvet var visserligen föga lofvande, till följd af konung Jakobs
ängsliga fredslängtan och hans böjelse för spansk despotism. Med hänsynslöst krän-
kande af bestående fördrag med Nederlanden afslöt han i augusti 1604 en skamlig
fred med spanjorerna, i det han åt dem icke blott prisgaf »rebellerna», utan också
lofvade att till den katolske konungen utlemna de nederländska städer, hvilka han
innehade som pant för de summor, som England försträckt generalstaterna. Det
hela var ett skamligt aftal, som kan förklaras blott som en följd af Jakobs teori om
konungamakten af Guds nåde, hvilket hindrade honom att se förhållandena, sådana de i
verkligheten voro, och kom honom att i de för protestantismen och sin frihet kämpande
holländarne se endast skändliga upprorsmakare. På detta sätt fick Elisabeths ärofulla
tidsålder sin afslutning; Essex’ folkligt ärofulla sträfvan var slutgiltigt förbi. Miss-
belåtenheten i England var allmän och vände sig hotfullt mot det enväldiga konunga-
dömet. Endast öfvergående vann Jakob en viss popularitet, när man 1605 uppläckte
en sammansvärjning af katolska fanatiker, hvilken åsyftade hvarken mer eller mindre
än att genom svärmaren Guy Fawkes spränga konungen och alla parlamentets med-
lemmar i luften. Följderna af denna »krutkonspiration» blefvo följaktligen strängare lagar
mot de engelska katolikerna, ett skärpande af de religiösa striderna i Storbritannien.
Helt annorlunda gestaltade sig de första Bourbonernas regering i Frankrike.
Och likväl var detta rikes belägenhet i början utomordentligt svår. Den franska
adeln hade genom de trettiosexåriga inbördeskrigen glesnat, utarmats och förråats. Det
andliga ståndet hade genom skatter till ett samfälldt belopp af nära 300 millioner kronor
- en milliard enligt våra dagars myntvärde - till stor del gjorts till tiggare. Landtbefolk-
ningen hade minskats i antal med 3 millioner människor och i flera afseenden beröfvats
sina egodelar. Handtverk och näringslif voro tynande; handeln var till följd af det
förfall, hvari vägar och broar råkat och på grund af röfveri och utpressning nästan
förintad. Endast skatteförpaktare, spekulanter och rättslärde hade riktat sig i den
allmänna förvirringen. För att kunna afhjälpa dessa förhållanden måste kronan till
en början blifva herre i eget land. De båda oppositionella partier - det aristokra-
tiska och det konfessionella-, hvilka ännu alltjämt sökte inskränka konungamakten,
ja utnyttja den till sitt eget bästa, måste underkufvas.
Högadeln kunde icke glömma den roll af oberoende småfurstar, som den spelat
under inbördeskrigen. Men hugenotter och ifriga katoliker ville icke uppgifva sin
inbördes fiendskap och voro eniga endast i sitt misstroende mot sin i religiöst af-
seende så indifferente konung. Det undgick icke Henrik IV:s skarpblick, att det var
den religiösa partistämningen men icke den egoistiska adeln, som ännu egde djupa
rötter i nationen. Medan han alltså obevekligt undertryckte aristokraternas motstånd,
sökte han i stället skickligt kryssa sig fram mellan de bägge extrema religiösa parti-
erna, i det han i det yttre uppträdde som god katolik och dock visade hugenotterna
- i allmänhet - full tolerans och personligen - i särskilda fall - en viss förkärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
