Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUARTAR OCH BOURBONER.
607
IN
" ’
Krutkonspirationens ledare. Kopparstick af Erlspin van de Passé. Nationalporträttgalleriet i London.
Efter långa förhandlingar med hugenotterna kom det berömda nantesiska ediktet
till stånd (15 april 1598), hvilket innebar en ny epok i den kristna kyrkans historia.
För första gången gjordes nu inom denna ett försök att ställa medborgarne i en stat,
hvilka tillhörde olika bekännelser, som lika berättigade vid sidan af hvarandra. Det
är liksom morgonrodnaden till en bättre tid, ett ärofullt minnesmärke för sin upp-
hofsman, som förvisso här visade sig vara långt före sin egen tid. Ediktet stadfäste den
katolska kyrkans karaktär af egentlig statsreligion, men gaf de reformerte full medbor-
gerlig jämlikhet. Hugenotterna vunno ännu mer. De behöllo i sin ego två hundra
befästa platser, hvilkas garnisoner, som endast utgjordes af hugenotter, konungen
själf måste besolda. De bibehöllo vidare sin politiska och kyrkliga organisation i
provinsial- och generalförsamlingar, hvilka visserligen skulle rådpläga under statens
kontroll. Principen om statens öfvervälde öfver de hugenottiska församlingarne var
sålunda i viss mån fastslagen, men i verkligheten måste den slå fel just i kritiska
tider, när dessa församlingar voro sinnade att förnya det religiösa inbördeskriget.
Hugenotterna voro på grund af den kungliga kontroll, hvarunder de blifvit ställda,
alls icke belåtna med det tillstånd, som ediktet åstadkommit, men måste likväl i
konungen se en gammal vän och en ännu alltjämt stark beskyddare, mot hvilken de
väl knotade men icke i verkligheten förgrepo sig. De kände, att Henrik af Frankrike
i grund och botten ännu var Henrik af Navarra, deras egen själsfrände.
Mera beslutsamma och frigjorda från alla betänkligheter visade sig den aristo-
kratiska oppositionens ledare. Man får visserligen ej bedöma deras uppträdande
efter våra dagars politiskt etiska måttstock. Utplånandet af alla hittills själfständiga
maktfaktorer inom staten till båtnad för den högsta maktens allena bjudande välde var
dåförtiden icke något häfdvunnet, som helgats genom tradition, lag och rätt, utan
ett i mångt och mycket nytt, revolutionärt. Furstemakten och därmed staten själf
hade ju dock helt nyligen arbetat sig fram ur rent privaträttsliga åskådningar och
förhållanden, sådana de på detta område varit ensamt förhärskande under medelti-
den, då riket föreföll som ett slags landtgods i stor stil och förvaltades, ärfdes och
bekämpades i enlighet med detta åskådningssätt.
Men Henrik häfdade på nytt med eftertryck statens och kronans makt i en ut-
sträckning, som anknöt vid gammalromerska traditioner. Den förtjente marskalk de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
