- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
80

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 6. Rysslands uppstigande till världsmakt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

80 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
kunskap i latin, grekiska eller teologi, utan i läsning och räkning och för öfrigt
skänka fackbildning af hvarjehanda slag. De »tjenande männen», det vill saga adeln,
som blott voro betänkta på att få de länegods, för hvilka de gjorde tjenst, förvandlade
till arfvegods, rycktes upp ur sin overksamhet och pressades till arbete inom hären
eller förvaltningen. Peter uppdelade ämbetsmännen i fjorton rangklasser, och rangen,
icke förfädernas ställning, blef bestämmande för adelsmannens plats i samhället.
Bojarrådet upplöstes, och vojevodförvaltningen afskaffades, en senat inrättades, likaså kollegier
(ministerier med kollegial organisation). Skatteväsendet reformerades. Städerna fingo
särskild kollegial förvaltning. Alla hinder, allt motstånd undanröjdes. Då Peter fruktade,
att patriarken skulle kunna kasta sitt moraliska anseende i vågskålen till nackdel för
reformerna, lemnade han efter patriarken Adrians död 1700 hans plats obesatt. Han
upphäfde slutligen hela patriarkatet och ställde i spetsen för kyrkoförvaltningen ett
kollegium, den heliga synoden. Denna bestod af biskopar och ämbetsmän under ledning af
öfverprokuratorn, en lekman. Motstånd från andra håll nedslogs skoningslöst; ett
hemligt kansli upprättades, vid hvars handlingar blott alltför ofta oskyldigt blod lådde.
Streltserna, hvilka uppträdde med janitscharers later, gjorde under Peters första
utländska resa ett uppror för att återföra Sofia till makten och återställa det
gammalryska väsendet; Gordon kufvade resningen, men när Peter kom hem, höll han en
fruktansvärd, blodig efterräkning: med egen hand afrättade han flera upprorsmän, andra
blefvo hängda utanför Sofias gallerfönster, där deras lik fingo multna. Ja, han skydde ej
att låta mörda den ende arfvinge, som fanns till hans tron. Sin första gemål, Eudokia
Lopuchin, hatade han, försköt henne och inspärrade henne i ett kloster; längre
fram förmälde han sig med en af sina älskarinnor, Katarina Skowronska, en flicka
af polsk börd, vacker men simpel — hon kunde ej skrifva en rad. I sitt första
äktenskap hade han en son, Alexej. Denne var i allo en motsats till sin fader,
en rättrogen fanatiker, född till munk snarare an till härskare. På honom satte
vännerna af det gamla alla sina förhoppningar. Sammanstötningar mellan Peter
och Alexej hörde till ordningen for dagen; slutligen flydde Alexej 1717 under tsarens
andra utländska resa ur landet. Han förmåddes återvända, men blef då lifdömd
samt afrättades i fängelset. Gentemot en sa omänsklig hänsynslöshet fanns
naturligtvis intet annat motstånd an det, som med naturnödvändighet följde af den
bristande utvecklingen af landet och dess hjälpkällor. Men trots denna svaghet
sattes alla krafter in på att nå de yttre politiska mål, hvilka »Imperatorn» uppställt
för sig, — »kejsaren öfver alla ryssland», som hans officiella titel lydde, hvilken
Polen mer hårdnackadt an andra vägrade erkänna.
Medhjälpare fann Peter icke blott bland utländingar, sådana som Gordon och
Lefort, utan ock bland ryska uppkomlingar, exempelvis Mensjikov, först Leforts
lakej, sedan hans efterträdare i tsarens gunst; dit hörde vidare f. d. juden Sjafirov
samt en och annan bland aristokratien, såsom Tolstoj. På det andliga området —
i kampen mot okunnigheten och kyrkans öfvergrepp — använde han i början kievska
lärde, men många af dem drogo sig tillbaka, när han gick för långt i patriarkfrågan
eller med afseende på indragning af klostergods. Andra, såsom den kunskapsrike
och ränklystne Feofan Prokopovitj, slutligen ärkebiskop af Novgorod, voro med om
allt, förklarade allt, till och med tronföljarens afrättning. Prokopovitj var författare
till det »andliga reglementet», som helt och hållet ar besjäladt af den protestantiska
uppfattningen om kyrkans underordnande under staten och på samma gång bekämpar
vantron i alla former. Betecknande äro de militära uttrycken i reglementet, men sa
ansågs kyrkan knappt för annat an en kasern eller en polismyndighet Men det mesta
uträttade Peter själf med sin exempellösa energi och sin rent oförbrännliga
arbetskraft. Han var verkligen statens förste tjenare Af allt ville han draga
omedelbar praktisk nytta; prästerna skulle i kyrkan fira hans segrar eller rättfärdiga
hans åtgärder, ja, till och med teaterföreställningar skulle användas i samma syfte.
Den stora öfversättningslitteratur, som han kallade till lif, skulle snabbast möjligt
fylla de gapande luckorna i Rysslands bildningslif, däraf ensidigheten i urvalet af
hvad som skulle öfversättas: historiska, rättsvetenskapliga (Pufendorf), geografiska,
matematiska och nautiska arbeten kväfde alla andra. Skönlitteraturen gynnade Peter
icke, han hade ej ens en hofpoet, och en sådan hade dock hans fader haft i Polotskij

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:49 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/5/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free