Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 6. Rysslands uppstigande till världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
öfver till sina hittillsvarande fienders sida; att taga hänsyn till Rysslands
intressen föll honom icke in. Han väckte härigenom mycken anstöt. Det
företräde, han gaf sina holsteinska soldater, förbittrade gardet. Humana åtgärder —
till exempel afskaffandet af tortyren — kunde icke rädda honom. Kyrkan
förblef hans fiende. Sa uppstod efter pröfvad förebild från 1740 en sammansvärjning till
förmån for hans son Paul, under hvars minderårighet Katarina skulle föra
regeringen. Pauls uppfostrare, Nikita Panin, ledde företaget. Samtidigt uppstod
bland gardesofficerarne, påverkade af bröderna Orlov, af hvilka Grigorij var
Katarinas älskare, en sammansvärjning i syfte att fora henne själf upp på tronen.
Då en af de talrika Sammansvurne häktades, kunde man ej dröja. Katarina
lemnade tidigt på morgonen den 9 juli 1762 Peterhof, begaf sig till Izmajlovska
regementets kasern och ryckte i spetsen för regementet in i staden. I Kazanska
katedralen hölls högtidlig gudstjenst, i Vinterpalatset aflade senaten, synoden och
kollegierna ed åt envåldshärskarinnan — om Paul var det ej vidare tal. Därpå drog
Katarina i spetsen för gardesregementena till Peterhof. Ehuru alla vägar spärrats,
visste man dock där hvad som skett i hufvudstaden, men man hade alldeles tappat
hufvudet. Peter irrade obeslutsam kring i slottsparken och förlorade de dyrbara
ögonblicken, och när han ändtligen på Miinnichs uppfordran seglade öfver till
Kronstadt för att vinna därvarande garnison och sedermera den öfriga haren, var
det för sent. Han fick ej landstiga, utan måste återvända till Peterhof. Härifrån
vände han sig till Katarina med en ynklig skrifvelse, hvari han begärde nåd. Det
hjälpte naturligtvis ej, han måste den 10 juli underteckna en afsägelseakt och blef
sedan, skymfad af mängden, förd till gården Ropsja, där bröderna Orlov ett par
dagar efteråt strypte honom. Den 17 juli utfärdades ett manifest angående Peters
tronafsägelse, hvari hans regering skarpt fördömdes. Soldater och civila, bröderna
Orlov, Panin, Volkonskij, kosackhetmanen Razumovskij (broder till Elisabeths
gunstling) m. fl.? blefvo öfverhopade med penningbelöningar och »själar» (d. v. s.
manliga lifegne — kvinnor och barn räknades ej som själar). Den 3 oktober lät
Katarina kröna sig i Moskva och stannade där vintern öfver for att sedan for alltid
återvända till Petersburg.
Snart blef det tydligt, att hon ämnade regera ensam, hur gärna an hon lyssnade
till råd af Panin, Bestuzjev, som nu återvände från sin förvisning, Munnich och andra.
Ett dekret om inrättandet af ett statsråd om 6 personer underskref hon, men någon
utnämning skedde ej. Hon vidtog genast flere nyttiga och genomgripande åtgärder,
yrkade på aflägsnande af hvarjehanda missförhållanden och kräfde särskildt af senaten,
att den skulle energiskt inskrida mot godtycke och missbruk, men inskränkte på samma
gång dess befogenhet till att blott fungera som högsta domstol. Men det revolutionära
ursprunget till hennes regering kunde icke utplånas; öfver två tsarers — Peters och Ivans —
lik hade hennes väg till tronen gått, och med våld skulle hon behöfva häfda sin ställning,
när hennes son Paul blef myndig. Sammansvärjningar i dennes intresse uteblefvo
ej, men de undertrycktes med de strängaste medel. Detta blef afgörande för hennes
hållning, framför allt under de första åren, då hon ännu k§nde sig osäker. Hon blef
tvungen att ständigt taga hänsyn till de kretsar, som hon hade att tacka for sin
upphöjelse, hon måste underlåta åtgärder, om hvilkas nödvändighet hon var
öfvertygad, men som skulle inskränkt högadelns rättigheter. Hon, som svärmade för
människans rättigheter och för afskaffandet af slafveri i alla former, hon har längre
fram med ett penndrag gjort millioner halffria ukrainska bönder till fullständigt lifegna;
hon, som 1767 sammankallade en lagstiftande kommission från rikets alla delar och
för den utarbetade den mest frisinnade instruktion, helt i Montesquieus och Beccarias
anda, hon såg lugnt på, att dess storståtligt igångsatta arbete blef fullständigt
resultatlöst, och upplöste kommissionen, som det hette, på grund af det turkiska krigets
utbrott. Däremot gaf hon adeln privilegier (1785), i själfva verket de första i sitt
slag; dess medlemmar fingo själfva välja lefnadsbana, de behöfde ej vidare göra
stats-tjenst, och i deras händer lades ledningen af den folkvalda styrelsen i guvernementen,
som skulle framgå ur deras val. Minnet af hennes egen revolution fyllde henne
dessutom med outsläcklig misstro mot allt, som hon ej utan vidare kunde kontrollera, allt,
som ej utgick från hennes eget direktiv, och allt, som tycktes egnadt att försvaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
