Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUROPA EFTER FREDEN.
123
rens sida, medan de på samma gång sökte fylla sina evigt tomma kassor genom att
sälja sig åt utländska makter. Den närmaste och starkaste bland dessa var
Frankrike, och sa sträfvade man öfverallt i Tyskland att ställa sig väl med den allra kristligaste
konungen. Väl misslyckades Mazarins försök att 1658 efter kejsar Ferdinand HI:s
död beröfva huset Habsburg kejsarkronan och lemna den åt det wittelsbachska
huset eller, då detta undanbad sig den alltför tyngande äran, åt den unge franske
härskaren själf. Men i stället slöt kardinalen redan samma sommar 1658 med ett
stort antal furstar i västra Tyskland det
s. k. Rhenförbundet. Bestämmelserna voro
allmänt hållna och lätt tänjbara, och
Frankrike hade härigenom städse en
förevändning att inblanda sig i Tysklands
angelägenheter. Den franske konungen blef
mäktigare i Tyskland an den nyvalde
kejsaren själf, Ferdinand III:s son Leopold I.
Äfven England slöt sig till det förbund
med Frankrike, som redan förut
omfattade Sverige, Polen, de fria Nederlanden
samt en stor del af Tyskland och syntes
vara bestämdt att behärska Europa.
England hade då genomlefvat en
hvälfning af oerhörd, världshistorisk betydelse.
Hvad England nu nådde, har man efter
dess exempel i de flesta europeiska stater
sökt dana; här bevittna vi, hur
parlamentarismen föddes — den statsform, som
etthundrafemtio ar senare de mest upplysta
folk och de ädlaste andar hafva älskat och
betraktat som målet för alla politiska
sträfvanden, som det mönster, hvilket af alla
krafter bör efterbildas, och som idealet
för hvarje stats författning.
Sedan Stuartarne med Jakob I bestigit
Englands tron, sökte de upprätta ett
kungligt envälde. Den nya dynastien tänkte följa
det exempel, som då gafs af furstarne på
Europas fastland. Men den förbisåg
fullkomligt, att förhållandena i
Storbritannien voro helt andra. Först och främst
var det stuartska huset utländskt och
saknade rötter i landet; dess traditioner och
minnen hade ingenting gemensamt med
den engelska nationens, och det tillhörde
ett folk — det skotska —- som sedan
århundraden legat i strid med det engelska och
var föremål för dettas hat, ja till och med dess förakt. Redan häri lågo stora
svårigheter, men de voro ej de enda, ej ens de betydligaste. Öfverallt annorstädes funnos
stående härar, som fingo sin sold af fursten, voro honom ensam skyldiga lydnad och
i hans hand blefvo det yppersta verktyg, då det för honom gällde att upprätta ett
envälde. För de britiska öarne däremot, som genom sitt läge voro skyddade mot
hvarje fientligt angrepp, var en sådan inrättning okänd, och sålunda saknade konungen
det vapen, som framför alla skulle vara honom till gagn, om han skulle vilja söka
tvinga sin envåldsmakt på motspänstiga undersåtar. På fastlandet ansåg adeln sedan
lång tid tillbaka lämpligt att som en privilegierad klass flocka sig kring tronen for
att med dess hjälp och under dess skydd vinna fördelar på bekostnad af borgare och
bönder; i England åter stod den sedan ett halft årtusende tillbaka i ständig
växelverkan med folket, i hvars massa dess yngre söner uppgingo, och sedan dagen vid
Kopparstick å titelbladet till första
upplagan af Simplicius
Simplicissi-mus af Ch. von Grimmelshausen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
