Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
tack vare flit och begåfning arbetat sig upp från mycket enkla förhållanden. Han
var en klok och målmedveten man, girig, utsväfvande, ytterligt opålitlig, gudlös och
omoralisk, men älskvärd i umgänget — en exponent för sin tid och sin omgifning.
Han blef ledande minister och kardinal i romerska kyrkan.
Englands och Skottlands jakobiter hade på sommaren 1715 anstiftat en vidsträckt
sammansvärjning i syfte att störta det protestantiska huset Hannover. Detta företag
vann nu ej det stöd af regenten, som hade behöfts för en lycklig utgång, och det
strandade därför. Skottarnes uppror kväfdes, pretendenten måste fly, och Filip af
Orleans trädde i vänskapligt förhållande till konung Georg. Detta betydde ett
fullständigt omslag i Frankrikes utrikespolitik. Dubois var själen i densamma, och efter
långvariga underhandlingar bragte han till stånd ett förbund med England den 10 oktober
1716, hvarpå ett dylikt äfven afslöts med Holland den 4 januari 1717. Därmed var
en trippelallians sluten, genom hvilken Frankrike fick den fred tryggad, hvaraf det
var i oafvisligt behof,
medan dess hittills varande
bundsförvant Spanien
öppet syftade åt ett
världskrig.
Spaniens tron innehades
af den andligt omyndige,
mjältsjuke Filip V, medan
maktens tyglar togos om
hand af abbé — sedermera
kardinal — Alberoni, en
italiensk
trädgårdsmästareson. Denne var slug nog
att söka stöd hos
inkvisitionen och fick till stånd
ett giftermål mellan
konungen, som blifvit
enkling, och Elisabeth af
Parma och bröt därigenom det
inflytande, som den
härsklystna prinsessan des Ursins
(Orsini) utöfvat. Den svage
konungen blef fullkomligt
isolerad af sin unga gemål,
och för att kunna behärska
bägge isolerade Alberoni
dem båda och tillät ingen
utomstående att närma sig
dem. Med ifver och
skicklighet lyckades han rycka
upp det försoffade folket,
införa reformer, öppna nya
hjälpkällor för landets
förkofran samt skapa en stark
flotta och en duglig här.
Tyvärr förstörde han
alltsamman därigenom, att han
ej nöjde sig med det
mycket besvärliga arbetet med statens inre pånyttfödelse utan på samma gång inledde
en världsomfattande utrikespolitik. Den egentliga drifkraften i denna var
emellertid drottning Elisabeth, en ovanligt begåfvad och viljestark kvinna. Hon hade
den uppfattningen, att Ludvig XV skulle dö som ung, och hoppades därför på
en förening af Spaniens och Frankrikes kronor. Hon hade dessutom ett annat
syfte, nämligen att förvärfva besittningar åt sina egna barn, och för detta
ändamål ville hon uttränga huset Habsburg ur Italien. Hennes ifver dref Alberoni framåt.
Han sträfvade nu efter en omläggning af den europeiska jämvikten på ny grundval.
Läget var såtillvida gynnsamt, som Österrikes krafter voro bundna genom ett krig
med Porten. I augusti 1717 landade spanska trupper på Sardinien och bemäktigade
sig ön. Samtidigt uppmuntrade Alberoni Turkiet i dess motstånd mot Karl VI, trädde
i förbindelse med de upproriske i Ungern, eggade jakobiterna mot Georg I samt
Karl XII mot England och underblåste en sammansvärjning mot Frankrikes regent.
På sommaren 1718 öfvergick en spansk här till Sicilien för att rycka det ifrån den
savoyiska konungafamiljen. Men till Alberonis olycka slöt Porten i Pozarevac fred
med kejsaren 1718, och i London afslöts »kvadruppelalliansen» mellan England,
Frankrike, Holland och Österrike, åt hvars villkor en engelsk flotta i Medelhafvet
gaf eftertryck. Ett engelskt ultimatum tillbakavisades af Alberoni. Men den spanska
flottan blef vid Kap Passaro tillintetgjord af Englands, Karl XII stupade vid
Fred-rikshald, sammansvärjningen i Paris upptäcktes, och regenten förklarade krig mot
Spanien. Fransmännen ryckte öfver Pyrenéerna, medan den jakobitiske
pretendentens landstigning i England uteblef. Ännu hoppades kardinalen att genom skickliga
underhandlingar splittra de förbundnes öfvermakt, men förgäfves; de fordrade
enstämmigt hans aflägsnande. Den 5 december 1719 fick han sin konungs befallning att
Hertig Filip af Orleans.
Efter en tafla af J. B. Santerre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
