Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
senaste regeringsår bragt öfver Österrike. Hon skulle strax vid sitt tillträde till
regeringen hafva aflägsnat honom, om hon kunnat vara af med honom — kabinettets
enda arbetskraft. Men då detta var omöjligt, hade hon med dessa ord låtit honom
behålla sitt ämbete: han borde bemöda sig om att göra sa mycket godt som
möjligt; att göra ondt skulle hon nog veta hindra honom från. Men när hon nu fick
upplefva, att flertalet af hennes ministrar rådde till förhandling med konung Fredrik
på grundval af öfverlemnande af schlesiska områden, men Bartenstein däremot i förening
med Starhemberg icke blott afböjde hvarje förhandling utan också motiverade sin mening
på ett sätt, som vann hennes fulla bifall, då betraktade hon mannen plötsligt med andra
ögon. De österrikiska landens odelbarhet, sade Bartenstein med det eftertryck, som
fackmannen kan gifva sitt yttrande, vore själfva grundtanken i den pragmatiska
sanktionen och hvad som skapat dess rättsgiltighet; frångick man den i en enda punkt,
sa skulle alla garantier däraf, som utländska makter lemnat, vara kraftlösa; man
skulle ej kunna vägra en arfkräfvare hvad man medgifvit en annan, hela
rättsgrunden för tronföljden vacklade. Hade val konungen i Preussen fått en del af
Schlesien, sa skulle han snart finna möjlighet att under förevändning af godtgörelse för
den hjälp han lemnat äfven slå under sig resten. »Hellre må huset Österrike gå
under an att låta rädda sig af Preussen.»
Detta var som taladt ur Maria Teresias egen själ. De stora misstag, som han i
sin ideologi lät komma sig till last, gjorde hon till sina. Liksom han trodde också
hon på Frankrikes fredskärlek, på Englands och Hollands vishet och beredvillighet att
lemna hjälp, och hans blinda mot Preussen riktade hat, som ingenting kunde lära och
ingenting glömma, blef också en politisk religion för henne. En sann triumf vann hon
efter det preussiska förslagets afböjande. Hon lyckades öfverlista preussarne Gotter och
Borcke genom att förespegla dem, att man skulle afträda Schlesien som ett slags
fingeradt län, och förleda dem att i autentisk form till protokollet meddela
konungens motanbud. Detta »konferensprotokoll den 3 januari» blef den 4 januari
framlagdt för de främmande makternas sändebud och slutligen för att brännmärka
Fredrik som förrädare slungadt ut i världen, åtföljdt af ett manifest, som liknade en
krigsförklaring. Nu lät konungen offentliggöra den skrift, som kanslern von Ludewig
författat under titeln »Rättmätig egendom» och som afslöjar historien om reversen
af ar 1686 och dess följder och i våra dagar äfven från österrikisk sida måst
erkännas som riktig.1 Den schlesiska frågan blef genom slaget vid Mollwitz den 10 april
1741 militäriskt och tills vidare genom Breslaufördraget med Frankrike den 5 juni
politiskt afgjord, och genom stilleståndsfördraget i Klein-Schnellendorf den 9 oktober
blef sedan Österrikes framtid som stormakt trots Frankrike och Bayern genom
Fredriks af Preussen vishet för alltid räddad.
Den 28 maj 1741 bragte marskalk Belle-Isle på slottet Nymphenburg utanför
Munchen till afslutning ett fördrag mellan Spanien och Bayern, enligt hvilket kurfurst
Karl Albert af Bayern for kriget mot Österrike erhöll ett månatligt understöd af
80,000 gulden förutom en summa på en gång af 800,000 livrés. I enlighet med en
plan, hvartill Fredrik lemnat sin medverkan, ryckte två månader senare en afdelning
bayrare under Minuzzi från Schärdiiig mot Passau och intog utan blodsutgjutelse
denna stad och sedan ock fästningen Oberhaus. Fem veckor hvilade bayrarne sedan
på lagrarne från Passau för att vänta på de franska hjälptruppernas ankomst. Den
2 oktober mottog kurfursten i Linz öfre Österrikes högtidliga hyllning, i hvilken
landets adel fulltaligt deltog. Under tiden hade fransmännen i augusti öfvergått Rhen
i fyra kolonner, af hvilka den första var 10,000 man stark, i september hade
ytterligare 20,000 kommit. Den 21 oktober stod Karl Albert i S:t Pölten, blott 10 mil från.
Wien, men han gick icke dit utan mot Fredriks vilja till Prag. Med denna
sidomarsch ansåg Fredrik, att man afstått från hvarje resultat af kriget.
Huru hade detta tillgått? I Karl Alberts dagbok få vi följande förklaring. Med
marskalk Belle-Isle hade redan från början aftalats, att män skulle gå mot Böhmen.
1 Ar 1686 kom en uppgörelse till stånd mellan kejsar Leopold och den store kurfursten, enligt
hvilken Brandenburg afstod från sina anspråk på vissa delar af Schlesien mot erhållande af kretsen
Schwiebus. D. v. kronprinsen Fredrik lofvade emellertid Österrike i ett hemligt aftal (»Schwiebus-reversen»)
att vid sitt trontillträde återlemna den. Han gjorde det, men först 1695. Ö. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
