Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVOLUTIONENS FÖREBUD. 431
förmåga att anskaffa tillgångar, hvarigenom för stunden en nödvändig hjälp kunde
beredas, var an en gång Necker.
Äfven Necker själf ansåg sig vara denne räddare — och det icke blott för
ögonblicket. Liksom en engelsk minister med parlamentet ville han med riksständerna
vid sin sida och i samverkan med dem åter bringa det hela på ratt spår och ville
från experimenterandets stadium leda den franska staten öfver till en period af
organiskt konstitutionelit lif. Ännu behöfde det icke synas omfojligt. Visserligen
hade hittills nästan alltid den allmänna meningen ådagalagt en barnslig
begreppsförvirring, när det gällt att taga parti i politiska frågor. Men däraf har man haft
ondt äfven under andra tider, och en reformerande skaparkraft har nästan alltid
haft att taga hänsyn därtill; det ar alltid först vid en historisk återblick, som en
bakvändning af begreppen framträder i tydligare konturer, emedan man då klarare
och lugnare kan öfverblicka det hela, an hvad det ar möjligt för en samtida, som
står midt ibland hundratals kors och tvärs strömmande impulser och inflytelser.
Hvad som skulle kunna ingifva förhoppning om införandet af ett nytt sakernas
tillstånd med ordningens bibehållande — alltså, som vi efteråt säga: undvikandet af
revolution — det var, att på högsta ort man verkligen hade god vilja samt att
förvaltningen stod högre an den gjort på Ludvig XV:s tid; den hade nu en känsla af
plikt eller af samvete eller hade verkligen omfattat ideen om allas rätt att få existera,
och den var beredd eller nödsakad att i reformarbete samverka med en aktad och
bildad folkrepresentation, sådan den nu skulle danas genom val till les états généraux.
Och ändtligen var det, såsom det tycktes framgå af händelserna i Dauphiné, att
antaga, att äfven inom feodala kretsar god vilja icke helt skulle saknas. Det tycktes
snarare, som om, när nu riksständerna efter århundradens uppehåll åter skulle
sammanträda för att åstadkomma bättre förhållanden inom landet, som ju vore af
sa trängande nödvändighet, ett svall af hänförelse skulle uppstå, som skulle komma
de ideer att segra och nå ett lyckosamt förverkligande, som talade om rättvisa,
jämlikhet, människorätt och människovärde. Statens finanser hade visserligen råkat i
allt tröstlösare läge. Här tycktes den hufvudsakliga svårigheten ligga, och för att
undanrödja den måste alla goda och värdefulla krafter frigöras och sättas in. Eljest
var inom de breda lagren de enskildes belägenhet sedan Turgots tid drägligare,
medelklassens välmåga tack vare landets naturliga rikedom icke minskad utan
synbarligen i stigande. Sådan ter sig bilden af dåtidens Frankrike, som nu i högsta
spänning motsåg riksständernas sammanträde. Men ett felades dock, nämligen den
kraft, som skulle kunnat hålla tillbaka den revolution, som redan begynt i det
fördolda, och hejda dess naturliga framträngande. Denna kraft skulle ligga i en
personlighet, som var icke blott intellektuellt utan i alla afseenden öfverlägsen, utrustad med
ett godt, starkt samvete och en stark god vilja, som kände sitt ansvar och ej fruktade
att ställa sig själf i breschen. Men försynen skänkte ej Frankrike gåfvan af en
sådan man, utan den sände landet 1788 en ny hemsökelse, som drabbade den
enskilde ännu hårdare an det hårda skattetrycket och all ängslan för statens finansiella
tillstånd. En allmän missväxt inträffade, och i dess spår följde hungersnöden, och
nu blef kaos fullständigt, nu stego upphetsningen och missnöjet till en höjd som
aldrig förr. När ständerna 1789 sammanträdde i Versailles, var flertalet fransmäns
uppmärksamhet icke riktad på det allvarliga, mödosamma, nästan förtviflade studiet
af hur man möjligen skulle kunna bringa landet hjälp. Ständerna själfva ansågo
sig icke hafva kommit för den skull, de förlorade snart ur sikte den fråga, för hvars
lösande konungen inkallat dem, den finansiella. De tre stånden kände sig först och
sist hotade på grund af den öfvertygelse, som var allmänt utbredd och nu ej stod
att rubba, att nämligen det bestående i alla afseenden stode i motsägelse mot de
demokratiska, allmänt omfattade läror, som inneburo räddningen och hvilka man under
årtionden lärt sig att formulera — men de kunde också göra sig till målsmän för
dem. Det fanns i Frankrike en stämning, att man icke skulle komma denna monarki
till hjälp, som hade landets ledning i sin hand, och denna stämning delades också
af många medlemmar af ständerna; i stället hördes anklagelser och beskyllningar,
som stegrades till hat, när Marie Antoinettes namn kom på tal, när det blef fråga
om »österrikiskan», »madame Deficit». Ty drottningens inflytande på konungen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
