- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
578

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

578 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
hvilken Preussen skulle förelägga Napoleon sina villkor för fredens bestånd.
Förkastade han dem, sa skulle det ställa 180,000 man i fält för att genomdrifva dem,
och i stället skulle konungen af England genom rysk förmedling förmås att ingå på
att afträda Hannover. Därmed hade Preussen uppgifvit sin neutralitet till förmån
för de förbundne. Men det saknade allvar; dess statsmän hoppades att vinna mera
genom underhandlingar an med vapen, särskildt när kriget började gestalta sig
ogynnsamt för Österrike.
Preussens obeslutsamhet kom Napoleon utmärkt till pass. Från Ulm tågade han
genast vidare österut, medan en sidoarmé vände sig mot Tyrolen. Kutuzov gjorde
under vapenskiften ett skickligt återtåg mot norr till trakten af Olmutz.
Hufvudstyr-kan af de med honom samverkande österrikarne böjde af åt söder för att hålla
vägen öppen för ärkehertig Karl men sprängdes isär. Den 13 november intågade
Napoleon i Wien och tog sin bostad i slottet Schönbrunn. Han var i besittning af
Österrikes hufvudstad, men den seger öfver Kutuzov, hvarpå han hoppats, hade han ej vunnit.
Lika litet som i Tyskland hade Österrike i Italien skördat lagrar. Ehuru
ärkehertig Karl här småningom bragte sin armé upp till 90,000 man, vågade han,
öfver-drifvet försiktig, ej angripa den vida svagare Masséna. Detta föranledde denne att
å sin sida öfvergå till anfall, men han blef den 29 oktober efter en långvarig strid
tillbakaslagen vid Caldiero. Karl förföljde honom ej utan marscherade hemåt,
förenade sig i Villach med resterna af Tyrol-hären och ville nu med sina 80,000 man
kasta sig på Wien. Men han afstod därifrån och tog en omväg öfver Ungern för
att förena sig med den österrikiska nordarmeen och ryssarne — då erhöll han
underrättelse om slaget vid Austerlitz.
Innan denna afgörande händelse inträffade, hade Napoleons ställning blifvit
betänklig. Han grep därför till diplomatiens medel. Sändebud från kejsar Frans
förstod han med slughet uppehålla, och det preussiska sändebudet, grefve Haugwitz,
behandlade han med sådan öfverlägsenhet, att denne ej vågade att framlägga sin
konungs villkor for honom. Häraf begagnade sig Napoleon för att äfven på denna
sida vinna uppskof; han föreslog nu kejsar Alexander ett vapenstillestånd och ett
samtal. Tsaren afböjde. Nu gjorde Napoleon åter ett försök med Österrike men
kom ej heller här till något resultat. Emellertid försämrades hans läge, ty med blott
65,000 man stod han i Brunn, medan de förbundne med 89,000 man intagit en
befäst ställning vid Olmutz. De voro här nästan oangripliga och kunde därför afvakta
ankomsten af förstärkningar, som närmade sig från olika håll, och genom hvilka
hären slutligen skulle bringas upp till en styrka af 200,000 man. Och om detta
skedde, då skulle väl äfven det tveksamma Preussen bryta lös.
Ödet ville annorlunda. Till de förbundnes här hade den unge kejsar Alexander
anländt; han törstade efter krigisk ära, och äfven på andra håll vann lusten
för anfall öfverhand. Men i stället för att nu göra ett oväntadt angrepp lät man
Napoleon få tid att långsamt koncentrera sig bakåt och draga till sig sina spridda
afdelningar och sålunda blifva lika stark, som de förbundne voro. Vid Goldbach i
närheten af Austerlitz stod den 2 december, på årsdagen af den franske kejsarens
kröning, ett slag, i hvilket Napoleons fältherresnille tillfogade de förbundne ett
tillintetgörande nederlag. I vild flykt ilade de slagne från valplatsen.
Napoleons framgång var stor. Men då de besegrade ännu förfogade öfver 50,000
man och betydande styrkor voro på väg till deras hjälp, sa skulle fälttåget kunnat
fortsättas, framför allt från ryssarnes sida. Men just Alexander visade nu brist på
hållning. Han förmådde kejsar Frans att redan natten efter slaget lata bedja
Napoleon om ett samtal. Ett sådant egde rum den 4 december. Napoleons fordringar
voro af den beskaffenhet, att kejsar Frans var beredd att fortsätta kriget, om han
kunde räkna på Alexander. Men denne lemnade sin bundsförvant i sticket.
Österrike var nu prisgifvet. Ett stillestånd ingicks den 6 december, hvarpå — den 26 —
följde fred i Pressburg. Freden var förödmjukande, ty Österrike måste afträda
Vene-zien, Istrien och Dalmatien till konungariket Italien, Tyrolen till Bayern och »främre
Österrike» till Wurttemberg och Baden samt dessutom betala 40 millioner francs i
krigsskadeersättning; i stället erhöll det Salzburg. Kejsarstaten förlorade 1,100
kvadratmil med 3l/z millioner invånare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:25:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/5/0600.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free